fredag 12 februari 2016

Dags att prata personlig utveckling (igen(?))

Personlig Utveckling. Frasen som används i jobbannonser för att försköna den egentliga meningen "Du kommer genomgå stadier av:
1: Insikt om att du inte klarar av det,
2: Ånger över att du ens sökte jobbet,
3: Lättare psykos som visar sig i ryckiga muskler, plötslig tunghäfta och viljelöshet,
4: Ifrågasättande om varför man bryr sig, vilket leder till
5: Tillåtande för sig själv att ta en dag i sänder, eftersom man kommit till ro med tanken att det vore okej att säga upp sig när som helst.
6: Rutin, status quo".

Personlig utveckling. Det som ska vara en gyllene, ständigt uppåtgående vektor på livets linjediagram. Det där som förväntas av en. Det som finns i troposfären, och det enda sättet att ta sig dit är att bära tegelstenar från marken och klättra utan säkerhet upp för ett vingligt, instabilt torn, och lägga stenen på toppen. Rinse and repeat som det heter i Utomlandet.

Att vara i fas med sin verklighet borde vara det man är hela tiden, men egentligen känns det som att balansera med ett ben på ett jenga-torn. En dags slapphet är en kloss som dras ur tornet, ger mindre spelrum. Till sist handlar det om hårfina muskeljusteringar, att alltid stå blickstilla, ett felsteg till fall. Och tornet blir högre, för svårighetsgraden måste ju ökas hela tiden (bokstavligen, om man går lingvistik), helt enkelt.

När vi ändå är på det här med skola, så finner jag mig på en treårig stig mot att faktiskt ha något konkret att komma med på någon arbetsmarknad över huvud taget. Det räcker ju inte med kandidat om man vill få ett specialiserat jobb, det inser jag. Kanske räcker det till ett 9-5-kontorszombiejobb.
 Men känslan av att vilja ge upp finns alltid där. På en våg ligger på ena sidan en hög av 100 sidor som behöver tragglas (eller Traxlas <- bild) igenom, programmeringsfunktioner som behöver läras och förberedelser som behöver göras. På andra sidan ligger ett tungt tomrum ("hur kan tomrum vara tunga?" frågade lingvisten för de som brydde sig (= ingen)), innehållande känslor av Varmt Täcke, Inkomplexitet, Icke-krav, Frihet.

Det svåra är att hålla blicken fäst vid vad som ligger bortom horisonten (<- detta var så töntigt skrivet att jag låter det stå kvar).
Distans. På kort distans, kort temporal distans, finns bekvämlighet, tid för vänner, social näring. På lång distans finns, så långt ifrån att det just nu känns påhittat, en framtid. 
Mitt emellan mig och den finns:

personlig utveckling.
Var ärligare mot dig själv. Försök inte kopiera andra.
Sluta önska att du var som den där idealiserade personen som du skapat i ditt huvud med en verklig person som mall ( t.ex. världens bästa låtsasperson).
Förbered i nuet för att få det bekvämare i framtiden; vik tvätten, sluta lägga kläder på golvet (nu låter det som att kläder är ett jättestort problem, men det är mest en samling av små problem som tillsammans bildar ett större)
Läs kurslitteraturen.
Oroa dig inte så mycket.
Släpp saker som finns i minnet som energiparasiter, som dementorer.

måndag 1 februari 2016

resultat

I början av Januari tog det eld i min skalle.
 Det hade pyrt en glöd i mig under jullovet, och när flammorna väl slog upp så slog de verkligen upp. Jag insåg att tentan inte var på låtsas, och verkligheten av det hela gav mig en sådan boxning i magen att jag böjde mig fram över tangentbordet och satt så i fem dygn. Varje slag av finger mot tangent var ett slag för att hålla ångesten kuvad, som en väldigt jobbig runda av whack-a-mole. Under dessa fem dygn så lade jag mig aldrig innan 03 på morgonen.
Inlämningstiden kom till mig fem minuter efter att jag sparat för sista gången, exporterat till PDF och laddat upp. Alla i huset hade redan gått och lagt sig, så jag hade ingen att uttrycka min lättnad för. Jag hade vunnit en strid och jag dansade lite i mitt rum, men det räckte inte riktigt, så jag hoppade lite i köket också.
 Sedan dess så har jag gått runt och funderat på om mitt efter-midnatts-panikskrivande ens hade något innehåll - tänk om jag i min stress bara skrev en massa låtsasord, fast de såg riktiga ut för mig i stunden av natt och stress?

 Speciellt jobbig var tanken på om jag fick underkänt, och hade spenderat all den tid då jag hade kunnat vara lugn och sova, på att slita och kämpa och sucka och klunka vatten som om det gav mig superkrafter, hamrandes på tangenter och skummandes genom artiklar tills ögonen skavde mot ögonlocken.
Resultatet blev positivt, både i form av att jag lärde mig läxan av att plugga ordentligt och i form av två bokstäver i resultatrutan.
Man hinner dock inte fira, för man är redan i nästa - till och med näst-nästa - runda av tentapluggande.