fredag 12 februari 2016

Dags att prata personlig utveckling (igen(?))

Personlig Utveckling. Frasen som används i jobbannonser för att försköna den egentliga meningen "Du kommer genomgå stadier av:
1: Insikt om att du inte klarar av det,
2: Ånger över att du ens sökte jobbet,
3: Lättare psykos som visar sig i ryckiga muskler, plötslig tunghäfta och viljelöshet,
4: Ifrågasättande om varför man bryr sig, vilket leder till
5: Tillåtande för sig själv att ta en dag i sänder, eftersom man kommit till ro med tanken att det vore okej att säga upp sig när som helst.
6: Rutin, status quo".

Personlig utveckling. Det som ska vara en gyllene, ständigt uppåtgående vektor på livets linjediagram. Det där som förväntas av en. Det som finns i troposfären, och det enda sättet att ta sig dit är att bära tegelstenar från marken och klättra utan säkerhet upp för ett vingligt, instabilt torn, och lägga stenen på toppen. Rinse and repeat som det heter i Utomlandet.

Att vara i fas med sin verklighet borde vara det man är hela tiden, men egentligen känns det som att balansera med ett ben på ett jenga-torn. En dags slapphet är en kloss som dras ur tornet, ger mindre spelrum. Till sist handlar det om hårfina muskeljusteringar, att alltid stå blickstilla, ett felsteg till fall. Och tornet blir högre, för svårighetsgraden måste ju ökas hela tiden (bokstavligen, om man går lingvistik), helt enkelt.

När vi ändå är på det här med skola, så finner jag mig på en treårig stig mot att faktiskt ha något konkret att komma med på någon arbetsmarknad över huvud taget. Det räcker ju inte med kandidat om man vill få ett specialiserat jobb, det inser jag. Kanske räcker det till ett 9-5-kontorszombiejobb.
 Men känslan av att vilja ge upp finns alltid där. På en våg ligger på ena sidan en hög av 100 sidor som behöver tragglas (eller Traxlas <- bild) igenom, programmeringsfunktioner som behöver läras och förberedelser som behöver göras. På andra sidan ligger ett tungt tomrum ("hur kan tomrum vara tunga?" frågade lingvisten för de som brydde sig (= ingen)), innehållande känslor av Varmt Täcke, Inkomplexitet, Icke-krav, Frihet.

Det svåra är att hålla blicken fäst vid vad som ligger bortom horisonten (<- detta var så töntigt skrivet att jag låter det stå kvar).
Distans. På kort distans, kort temporal distans, finns bekvämlighet, tid för vänner, social näring. På lång distans finns, så långt ifrån att det just nu känns påhittat, en framtid. 
Mitt emellan mig och den finns:

personlig utveckling.
Var ärligare mot dig själv. Försök inte kopiera andra.
Sluta önska att du var som den där idealiserade personen som du skapat i ditt huvud med en verklig person som mall ( t.ex. världens bästa låtsasperson).
Förbered i nuet för att få det bekvämare i framtiden; vik tvätten, sluta lägga kläder på golvet (nu låter det som att kläder är ett jättestort problem, men det är mest en samling av små problem som tillsammans bildar ett större)
Läs kurslitteraturen.
Oroa dig inte så mycket.
Släpp saker som finns i minnet som energiparasiter, som dementorer.