onsdag 23 mars 2016

Efter en kväll ute fast inte riktigt vill gå in

Vi satt på gatan framför dörren och kände oss små under stjärnhimlen.
 - Äntligen hemma.
 - Äntligen.
Vi var trötta, utpumpade. Våra stämband var slitna, vi pratade med ett knarr i rösten. Mina hörlurar spelade plingande, valsande, undersökande musik från min hals. Mina fötter och rygg värkte, och innanför dörren, en trappa upp, fanns en säng med ett enormt täcke som ibland skymde hela världen. Klockan var halv två efter midnatt, och sängen fanns inomhus, men vi satt på gatan framför dörren och väntade på att stunden skulle ta slut. Vi hade kall luft i våra lungor, knagglig asfalt som tryckte mot våra rumpor och handflator, men eftersom stunden inte var ute så kunde vi inte gå in.
 Det var tyst, men vi var fortfarande ute på äventyr; kvällen skulle ta slut när dörren öppnades. Innan tystnaden och stunden kom över oss så hade bussen brummat, våra vänners röster ekat mellan fasader, basgångar fortplantat sig i stadsbruset, och innan dess en värme och ett stoj och tjohej.

Stunden kom med en paus innan slutet - innan tandborstar, pyjamas och täcken - så att vi kunde vara ute på äventyr fast bara vi under stjärnorna och klingande klockspel från hörlurar runt min hals.

Om detta låter konstigt så skyller jag på den sena timmen och en brist på bryende. Hörs snart, klart slut.