söndag 29 maj 2016

Vadvärk och nöjdtrötthet

Det finns ingen hiss i huset där jag bor (känner ingen varann...)(<- youtube), men vi fick ändå upp kartonger, säng, bokhylla och övriga möbler (varav de flesta precis inköpts på the one and only möbelaffär utanför Göteborg) uppför de vindlande trapporna till vindsvåningen. Utan en familj som bärhjälp hade jag inte kunnat gå på ett par dagar. Jag hade definitivt inte kunnat göra de tre vändor till affären som behövdes för att fylla kyl och skafferi med basvaror, vilket jag gjorde på tom mage, eftersom ingen mat fanns i kyl eller skafferi.

Helgen har alltså, summa summarum, varit en prövning. Både i uthållighet och i att ignorera tentor som ligger och gnager och viskar nånstans i hippocampus (...luuuudviiiig.... tentaaaaaa........... pluggaa......). En annan sak som jag fått erfara är den låsning som kommer över en när man har 7 saker som man vet att man borde göra först av allt, innan man gör något annat. En lösning på detta är att först göra det som ligger geografiskt närmast.

I dag och just nu - söndag kväll - sitter jag i lunchrummet på IT-sektionen. Det krävdes två vändor hela vägen fram med min numera bångstyriga cykel (styret har delvis rostat fast p.g.a. en fuktskyddande gummiplugg som satt på sniskan (kan man då säga att den var "snisksittande"?)) för att komma in i universitetet. En för att inse att man glömt passerkortet, och ännu en med passerkort i högsta hugg.
  Meningen var att jag skulle tvinga mig själv till att läsa lite i Neuroscience-boken och kanske till och med börja svara på första tentafrågan. Men en viktig detalj här är att jag inte haft något internet i lägenheten, och kommer förmodligen inte ha det över sommaren heller. Så när jag satte mig till rätta i lunchrummet kom hela internet ösandes över mig som en störtflod. Jag hade inget val än att ta igen förlorad internet-tid.
 I framtiden kanske jag blir så duktig så att jag kan skippa störtfloden av youtubevideos, click-bait och redditerande innan jag gjort det jag satt mig för att göra. 
But today is not that day, som Aragorn skulle säga om han stod framför en orc-armé och peppade de sina.

Från ett lunchrum i en söndagsövergiven IT-sektion: Over & out.

fredag 20 maj 2016

Saker jag längtar efter med att bo ensam

Jag längtar efter att kunna stämma upp i osjälvmedveten falsksång när låten kommer in i den där härliga delen. Att kunna fångas av impulsen och sen inte behöva hejda den.

För jag är mitt emellan, lagom och alldeles normal
Jag har mina medelstorslagna drömmar, mina medelsvåra val,
och en genomsnittlig inkomst(i wish) och neutralt humör
 ja det blir en mittemellankolisk begravning den dan när jag dör

 Loke Nyberg(<-youtube) har slitit i min röst en del de senaste veckorna, men jag är inte ensam hemma tillräckligt mycket för att ge efter för hans ryck. Egentligen borde man ju inte bry sig - ens familj är ju den samling av folk som det spelar minst roll vad de tycker om en. Jag menar, om de stått ut med mig genom adolescens och andra pinsamheter så accepterar de mig nog också som en högljudd gaphals till falsksångare. Men vissa saker  funkar helt enkelt inte när det är folk i närheten.
  Samma sak är det med musik. Jag spelar aldrig lika fint och fult som när jag inte spelar för någon annan än mig själv. Jag vågar endast då försöka mig på alldeles för svåra munspelstekniker (hej, övertoner, kommer vi nånsin att vara vänner?), och jag misslyckas förträffligt. Men ibland låter det fint. Lovar. Samma sak är det med saxofonen som åker fram först när jag ropat "hallå? Nån hemma?" ett par gånger, samt kontrollerat att jag inte får ett svar endast för att någon ligger och sover eller lyssnar på musik nånstans.

Jag längtar också efter att bli av med oron över att man när som helst kan bli uppryckt med rötterna för att en människa kommer in i ens rum och ska ha kontakt. Man sitter och degar, sedan kommer någon in och ser att man sitter och degar, och man känner lite skuld för det. Men även när man känner att man förtjänat lite deg-tid, så kan någon närsomhelst komma upp för trapporna och be om en tjänst, fråga om jag har sett x nånstans idag eller hur mitt schema ser ut på onsdag för då behöver jag lite hjälp med båten. Eller någon, värst av allt, som bara kommer för att tjöta om saker i en halvtimma utan att se att jag inte är intresserad. Jag har varit i skolan hela dagen och behöver slippa människor lite. Snälla, läs av min brist på flerstaviga svar på tilltal. 

Men snart är det jag och Loke och tramsdans-tills-man-blir-svettig, tänka högt och dega hur mycket jag vill, valfri klädsel utan att skämmas och ingen som väcker en mitt i natten för att han är arbetslös och har vänt på dygnet men har aldrig lärt sig att respektera andras sömn.

Om sex dagar får vi nyckeln och jag kommer att ha en ytterdörr att stänga mot världen.