onsdag 27 juli 2016

Mitt skrivbord går att höja och sänka.
 Min kontorstol går att justera för höjd, lutning, ryggstödets vinkling och armstödens avstånd från varandra. I ryggstödet finns en liten ballong som man kan pumpa upp med en gummiboll. När man åker omkring med stolen så känner man sig lite som en manet, när den tar ett simtag, glider lite, ett simtag till, glider lite mer.

Inga mail i inkorgen.

 Jag önskar jag var mer koffeinresistent, så att jag kunde fördriva tiden med att gå iväg och hämta kaffe. En fröjd är att jag har en halvtimmas lunch mer än de andra på kontoret. Män som Hatar Kvinnor står i lunchrummets lilla bortglömda bokhylla som sitter uppsatt i hörnet. Jag ställer mig upp och höjer skrivbordet. Jag sätter mig ned och sänker det igen. Jag sätter mig på knä bakochfram på min stol och lutar mig framåt mot ryggstödet. Jag sätter högerfoten i marken och låter vänstra benet vila med knät mot stolen. Jag sätter mig ned och snurrar ett varv.

 Inga mail i inkorgen.

  Min chef har jag inte sett sedan arbetsintervjun, men en kollega har fått agera läromästare sålänge. Min upplärningstid var en vecka, men ändå sitter jag bakom kollegorna och ser på när de jobbar halvvägs in i vecka två.  Jag har inte fått några inloggningsuppgifter än, utan jobbar på en annans konto. En mild form av identitetsstöld. Identitetslån, kanske.

  Inga mail i inkorgen.

  Såhär lite att göra är det 70% av tiden på mitt jobb. Förhoppningsvis blir det mer att göra när mitt uppdrag satt igång "på riktigt", men i den här takten känns det väldigt långt borta.

När jag kommer hem vid halv sex på eftermiddagen så äter jag middag och läser om gissa-vilken-populär-fantasyserie (är på bok 1, snart 2). Sedan sätter jag mig vid min lånedator och scannar visitkort och för över dem till ett excellblad. Detta gör jag tills läggdags.  Det är skumt att man kan få mer pengar för att scanna pappersbitar och rätta till lite text, än man får när man sliter ut leder, muskler och kropp i ett café (Diska! Värm mat! Ta betalt! Säg "Kvitto på det?"! Städa! Diska! Städa! Gör sjutton olika kaffedrinkar och milkshakes!). Eller ett stall för den delen, där man kan tjäna lika mycket på en dag som jag tjänar på en timma av visitkortsscanning.

Jobb är konstiga saker. Tur att man får pengar om man har ett.

söndag 3 juli 2016

En rymdtunnel

Klockan är två på natten och jag befinner mig barfota i ett trångt, kallt metallrör. Röret är nedåtvinklat och mina fötter får inget riktigt grepp om underlaget. Andfådd håller jag mig fast i väggarna för att inte börja glida. I dessa väggar, som ju också är både tak och golv, vibrerar en melodi från en kalimba(<-youtube). Med min ficklampa ser jag att röret kröker sig ett par meter framför/ovanför mig, och nedåt åt höger där jag kom ifrån. Melodin ekar från alla sidor, förstärkt av metalltuben runt mig. Sakta tar jag mig uppåt. Varje söm där två rörsegment är sammansvetsade blir som ett trappsteg. Melodin vibrerar i mina händer och fötter. De lägre tonerna skramlar när den osedda kalimban skakar mot metallen.
 Det känns som om jag är i ett rymdskepp, men jag är i en rutchkana på en lekplats, och utanför är det inte vacuum och stjärnor, utan sommarnattssvalka och en och annan konfunderad promenerare som stirrar när de går förbi.
 När jag kommit hela vägen upp så möts jag av kalimbaspelaren. Jag tar munspelet som vi har med oss, lägger mig på rygg med huvudet först och börjar en långsam kana nedför. Röret svarar på det jag spelar. Även om jag i bästa fall är en medioker munspelare med ett tjugokronorsinstrument mot munnen så låter det fantastiskt.
  En stund innan kl 03 bar det av hemåt i halvdunklet. Med detta i minnet så ska jag åka tillbaka dit någon vacker natt.

Over & out