söndag 3 juli 2016

En rymdtunnel

Klockan är två på natten och jag befinner mig barfota i ett trångt, kallt metallrör. Röret är nedåtvinklat och mina fötter får inget riktigt grepp om underlaget. Andfådd håller jag mig fast i väggarna för att inte börja glida. I dessa väggar, som ju också är både tak och golv, vibrerar en melodi från en kalimba(<-youtube). Med min ficklampa ser jag att röret kröker sig ett par meter framför/ovanför mig, och nedåt åt höger där jag kom ifrån. Melodin ekar från alla sidor, förstärkt av metalltuben runt mig. Sakta tar jag mig uppåt. Varje söm där två rörsegment är sammansvetsade blir som ett trappsteg. Melodin vibrerar i mina händer och fötter. De lägre tonerna skramlar när den osedda kalimban skakar mot metallen.
 Det känns som om jag är i ett rymdskepp, men jag är i en rutchkana på en lekplats, och utanför är det inte vacuum och stjärnor, utan sommarnattssvalka och en och annan konfunderad promenerare som stirrar när de går förbi.
 När jag kommit hela vägen upp så möts jag av kalimbaspelaren. Jag tar munspelet som vi har med oss, lägger mig på rygg med huvudet först och börjar en långsam kana nedför. Röret svarar på det jag spelar. Även om jag i bästa fall är en medioker munspelare med ett tjugokronorsinstrument mot munnen så låter det fantastiskt.
  En stund innan kl 03 bar det av hemåt i halvdunklet. Med detta i minnet så ska jag åka tillbaka dit någon vacker natt.

Over & out