fredag 12 augusti 2016

Fioler är rovdjur som har en exceptionell förmåga att lukta sig till osäkerhet.

Det är en dryg vecka sedan vi gick till posten och hämtade en stooooor kartong innehållande två fioler, en till oss var. Det som egentligen skulle bli ett kort möte med en snabb sorti mot föräldrahemmet och västerhavsveckan på Björkö blev en timmeslång visit med frenetiskt gnidande med harts mot stråkar och till slut toner som kändes som om skruvmejslar försökte forsera trumhinnorna.
Jag brukar spela i badrummet, som är det enda rummet som inte ligger vägg-i-vägg med någon granne. Priset är att det ekar bra därinne, och plågan av missade noter blir dubbel.
Man måste vara stensäker med fingrarna när man letar rätt på fiolhalsen. Även när man spelar fel så måste man sätta ned fingret ordentligt, som om det var exakt så man tänkte att det skulle låta. Om man istället försiktigt trevar sig fram och liksom ber fiolen att snälla spela rätt, så svarar den med att göra det än värre. Efter den första osäkra trevningen så tappar man fart, börjar vela med både stråke och hals, och sen är det kört. Sen har man fastnat i dess käftar, rovdjuret man håller i sin hand.

 När jag fått min stolthet tillräckligt skamfilad av det förskräckliga oljudet jag inte lyckats undvika att producera så lägger jag ned för dagen.