fredag 23 juni 2017

Lisa Frej

Lisa Frej var en gammal dam som sade vad hon tyckte. Hon var fräck på ett sätt som man inte förväntade sig om man såg henne för första gången. Hon svor och ställde rättframma frågor, talade om vackra karlar och visste(/tyckte) ofta mycket om en hel del. Jag gillade henne för det. Min familj är och har alltid varit lite lonkna (ljumna, alltså) i samtalen, om man bortser från min morfar. Man håller med varandra hos oss, och om man inte gör det så är risken stor för att diskussionen skapar dålig stämning. Därför var Lisa lite av en frisk fläkt i huset när hon kom över.

 Mina tydligaste minnen av henne är från när vi åkte på segelsemestrar tillsammans, vår familj och deras. För varje tilläggning, vissa mer dramatiska och krångliga än andra, började alltid vistelsen i såväl gäst- som naturhamn med den obligatoriska tilläggaren - alltså en för de äldre gemensam snaps, ofta av varianten Fröken Nielsens sommersnaps. Vi ställde alltid upp engångsgrillar när vi var i naturhamnar, och eftersom jag ofta inte hade så mycket gemensamt med den glada skaran 40+:are så brukade det bli så att jag antingen stannade i båten och läste en bok eller tog en promenad för att utforska ön. Kvällarna avslutades med att alla trängde ned sig i en sittbrunn med snacks, öl, filtar och tända oljelampor. Det var en sådan kväll som jag för första gången fick se mareld.

  Lisa var min mors bästa vän genom många år, så hon var ganska ofta över till oss för att prata strunt. Allestädes närvarande med henne var en dosa lössnus och en avkapad pencilinspruta, för att lättare kunna baka prillorna. Detta nämndes i ett tal vid hennes kista i onsdags, och möttes av ett igenkännande skratt från de närvarande bekanta och med henne besläktade.

Ceremonin hölls i en lokal i Framnäs. Kistan stod framför en panoramavy av Björköfjorden, där färjor och segelbåtar makligt vandrade över vattnet. En båt tycktes kryssa precis över kistan, vilket var rätt slående med tanke på alla de segelsemestrar jag minns henne från.

Enligt min mor så förändrades Lisa en hel del under de sista åren, vilket är förståeligt med tanke på tumören som spridit sig från temporalloben, över frontalloben och motorcortex. Under denna tid träffade jag henne knappt alls, vilket gör att jag minns henne som den hon var innan sjukdomen - en fräck men härlig dam, med en tydlig uppfattning av hur saker och ting låg till.