Göromål

Nuförtiden händer det allt oftare att jag gör middag i det lilla mysiga köket på min våning och äter framför datorn, snarare än att göra mat nere i det stora (och stökiga) köket för att käka i loungen med resten av invånarna i Miami Hotel. Eftermiddagarna har jag börjat spendera allt mer på att läsa Storm of Swords (andra uppföljaren till Game of Thrones, numera utläst och utbytt till sci-fi-romanen Dune) eller att vara på gymmet.
  Gymmet nere på stranden har jag börjat finna enormt trivsamt. Alla jag mött där är antingen homosexuella eller konstnärer eller bådadera (vilket för övrigt inte har någonting att göra med att jag trivs där, haha), och trevliga dessutom. Och bastun är nästan mer än halva grejen med att gå på gym, har jag märkt.

För en vecka sedan hittade en granne till mig en låda på gatan, innehållande ett SNES, ett nintendo 64, samt två kontroller och 10 spel till vardera konsoll, vilket förstås oundvikligen har lett till att jag återigen börjat vistas i loungen.
För hur stökig denna vår lounge än är, och hur mycket jag än stör mig på de som ibland uppehåller sig där, så känner jag ständigt den dragningskraft som de upphittade underhållningsmiraklen ständigt utstrålar. Jag är chanslös.