Drygt två år sen ett riktigt inlägg pblicerades här så sitter jag klockan 07:16 nyss hemkommen från en blöt kväll i studentlivets kulmen - mottagningen. Nollningen, Kick Off:en, Recentiorsperioden. Namnen är många men betydelsen en. Perioden av introduktion av terminen, tillika välkomnandet av nya studenter till deras utbildningar.
Dessa tre år på kognitionsvetenskap har haft en hel packe (!!!) personlig utveckling i sitt bagage, tillsammans med ett nytt och ännu pågående förhållande, medlemskap i allehanda studentföreningar (däribland en orkester) samt insikter angående personliga brister och vad som kanske krävs för att åtgärda dem.
En av dessa brister är att jag har väldigt svårt för att avsluta påbörjade saker.
Hobbyer hittar jag i en handvändning, och i nästa föses dem iväg ut i sanden för att ersättas av en ny (oftast efter ett par veckors rastlöshet och/eller skönlitterärt läsande). Det har bl.a. handlat om elektronik, programmering, flipperspelsdesignande, podcastskrivande och cykelmekande. Så fort jag känner att jag har en möjlighet att faktiskt bli bra på någonting, eller att avsluta något, så släpper jag det och går vidare.
Sakerna som gått tvärt emot den strömmen av oavslutade sömmar är få, men de få som finns ger mig lite hopp om att kunna bli bättre på att avsluta saker mer frekvent, och därmed kunna ta mig vidare istället för sidleds i livet. Dessa innefattar bl.a. en projektanställning på DHL och en förtroendepost på ett år inom studentkåren.
Nästa steg är kandidaten. Med 2 dagar kvar och Kick Off:en i full gång så känns det som om detta kan gå hursomhelst. Särskillt med mitt nyfunna intresse för orkesterengagemang och annan studentikositet. Känslor av motivation blandar sig med insikten om att jag nästan enbart läser kognitionsvetenskap för att avsluta en kandidatexamen, och inte nödvändigtvis för att jag är superintresserad av ämnet.
Tills nästa gång,
Over & out
