När min chef, som jag berättat för att jag kanske tänkte plugga till hösten, bad mig att ge honom besked så snart som möjligt, så sade jag "Då ger jag dig det beskedet nu".
Och från och med då så skall jag med hundra procents säkerhet försöka mig på, och med STOR säkerhet, klara av att ta en kandidatexamen i kognitionsvetenskap.
Den senaste veckan, egentligen sedan jag kom hem från cykelsemestern (ordet "semester" låter fel att använda; för mig betyder det ordet "en längre tids avslappnande ledighet", vilket inte riktigt går ihop med den semestern vi tog) så har jag börjat tänka i studiebanorna, förberett mig för att plugga skithårt ända in i kaklet. Försökt se fram emot allt man får lära sig. Så jag antar att det var därför som mitt svar till chefen kom så fort.
Annars är det som vanligt. Disken staplas hög, leder slits ut på jobbet, sömn gås miste om. Ska köpa en Arduino inför cykelhösten.
Det var allt.
lördag 1 augusti 2015
lördag 18 juli 2015
Motvind och regn
(Skrivet på mobil långt efter läggdags = felstavningar)
Det vi hela tiden intalade oss själva på väg rill Amsterdam i motvind och/eller regn var att vi ju iallafall skulle få medvind på hemvägen. Efter att ha kommit till, och besvikits av, Amsterdam (som var som alla andra Europeiska städer fast med mer (och annorlunda) röklukt), efter att ha krigat oss igenom helvetets vilsecyklarstad Lelystad inte mindre än tre gånger - första gången på väg mot Amsterdam, andra gången när vi insåg att det var för sent och måste åka tillbaka till campingen på andra sidan stan, tredje gången på väg till Amsterdam igen nästa morgon - så vände vinden när vi vände hemåt. Vi vaknade dessutom till åskväder och regn som följde oss hela vägen till staden Almere. Där tog vi ett beslut i våra genomdränkta kläder, packning och skor, att skita i allt och ta tåget hem istället för att lida mer. Vi var helt enkelt beredda på att tömma plånböckerna för att slippa cykla en meter till.
På Almere tågstation var det ingen av de anställda som visste hur biljettsystemet fungerade, och efter att den tredje personen vi talade med ringt i desperation till sin kompis som jobbade på tågstation i Tyskland, så fick vi berättat för oss att vårt bästa val var att åka till Amsterdam och ta tåget därifrån. I Amsterdam sade de att det bästa de kunde göra var att skicka oss till Leer, Tyskland, med byte i Almere och Groningen.
Kort och gott: för att ta oss från Amsterdam så cyklade vi till Almere, tog tåget tillbaka till Amsterdam, och tog där ett tåg som krävde ett byte i Almere.
Just nu ligger jag i en torr säng i ett svalt rum ( till skillnad från en fuktig sovsäck i ett kvavt tält). Tror detta är höjdpunkten på resan.
torsdag 9 juli 2015
På färd
Det brinner en eld i mina lår och jag sitter med ryggen lutad mot den låsta receptionsdörren, där Westerstedes offentliga wifi är så bra som den kan bli på campingområdet. Dagen började med regniga utsikter och värre motvind än vad vi hade igår. Enligt väderleksrapporten skulle det vara runt 12 s/m, och vi fick den mestadels snett frammifrån. På väg ut ur Bremerhafen på förmiddagen så kom en regnskur som piskade oss i ansiktet och piskade moralen ned i backen. Jag skrattade åt hur miserabla vi kände oss, men skuren var snart över och lämnade oss med endast hård motvind. På den vägen gick det fram till Jaderberg, då vi under kilometrarna innan bett till universum om att ge oss ett Bäckerei att glädja oss i. En stor macka, en besvikelse till arraksboll och en stor kopp blaskkaffe kostade ~€6. Bästa fikat på länge.
Skrivet på mobilen. Orkar inte skriva mer.
Skrivet på mobilen. Orkar inte skriva mer.
måndag 6 juli 2015
Stora andetag
... Är vad jag siktar på de kommande veckorna. Stora andetag som kan få mig att trampa vidare oavsett väder eller vind. Ta i trä.
Stora andetag är något jag tar just nu, för att stålsätta mig inför resan. Saker som egentligen borde vara klara återstår att göras. Packa – det ligger strumpor, tält och ätbara saker i en hög på soffan. Städa – så att man kommer hem till en ren lägenhet. Tvätta – jag väljer plan B, som är att sortera och vika ihop smutstvätten som ligger på golvet, så att det är lätt att ta ned till tvättstugan vid återkomsten. Handla – så att det finns solkräm att smeta på cemtimeterlagervis en gång i halvtimman i tre veckor, och karta över Nederländerna.
Stora andetag så att jag kan glömma saker som hänt och koncentrera mig på att ta mig framåt, så att jag kan våga prata med folk igen.
Vi har tur med färjetiden. Den går först 18:45.
Ses om tre veckor. PEACE!
Stora andetag är något jag tar just nu, för att stålsätta mig inför resan. Saker som egentligen borde vara klara återstår att göras. Packa – det ligger strumpor, tält och ätbara saker i en hög på soffan. Städa – så att man kommer hem till en ren lägenhet. Tvätta – jag väljer plan B, som är att sortera och vika ihop smutstvätten som ligger på golvet, så att det är lätt att ta ned till tvättstugan vid återkomsten. Handla – så att det finns solkräm att smeta på cemtimeterlagervis en gång i halvtimman i tre veckor, och karta över Nederländerna.
Stora andetag så att jag kan glömma saker som hänt och koncentrera mig på att ta mig framåt, så att jag kan våga prata med folk igen.
Vi har tur med färjetiden. Den går först 18:45.
Ses om tre veckor. PEACE!
onsdag 1 juli 2015
Glass på armbågen
Det är kväll efter en sista arbetsdag innan några lediga dagar. Min armar är kladdiga av torkat svett och säkert lite glass också. Man hittar alltid spår av glass någonstans mellan handleden och armbågen efter en solig dag på jobbet, när man står och gör i ordning sig för läggdags. Eller också, som säkert kommer att hända idag, när man redan ligger under täcket ihopkurad till en boll; "Varför har jag glass på armbågen?"
Vanligtvis på natten (för jag brukar alltid vara uppe lite för sent) så överväger jag att skippa duschen, bara göra det nödvändigaste och sedan störta till sängs. Men jag tvingar mig själv, trots att ögonen bara vill blunda och balansen börjat ge efter. (Det är en underbar känsla att somna nyduschad, att känna sig som en fe, ett väsen av renhet och lenhet, att göra mig till en boll, sedan till en ännu mindre boll, en liten, liten sovboll. )
På nätter som följer långa arbetsperioder och följs av lediga dagar belönar jag mig själv genom att följa min trötthets vilja. Jag går och lägger mig kladdig, med kanske lite glass på armbågen, disk som möglar i köket eftersom jag aldrig har energi till att diska efter jobbdagar, jobbkläder som jag kanske, men oftast inte, kommit ihåg att ta ur väskan så att de inte ska lukta unket. Jag somnar ifrån allt som skulle ha kunnat tas itu med om jag hade varit en bättre människa.
Imorgon är jag utvilad. Dan efter jobbaredan är diskaredan.
Vanligtvis på natten (för jag brukar alltid vara uppe lite för sent) så överväger jag att skippa duschen, bara göra det nödvändigaste och sedan störta till sängs. Men jag tvingar mig själv, trots att ögonen bara vill blunda och balansen börjat ge efter. (Det är en underbar känsla att somna nyduschad, att känna sig som en fe, ett väsen av renhet och lenhet, att göra mig till en boll, sedan till en ännu mindre boll, en liten, liten sovboll. )
På nätter som följer långa arbetsperioder och följs av lediga dagar belönar jag mig själv genom att följa min trötthets vilja. Jag går och lägger mig kladdig, med kanske lite glass på armbågen, disk som möglar i köket eftersom jag aldrig har energi till att diska efter jobbdagar, jobbkläder som jag kanske, men oftast inte, kommit ihåg att ta ur väskan så att de inte ska lukta unket. Jag somnar ifrån allt som skulle ha kunnat tas itu med om jag hade varit en bättre människa.
Imorgon är jag utvilad. Dan efter jobbaredan är diskaredan.
söndag 28 juni 2015
Hur man gör sig av med ett intresse
Nu har jag kommit ned från seriekicken igen. När jag är mitt i en TV-serie som jag bryr mig om så sorteras livet till hyllan som inte riktigt är i ögonnivå, utan vid bröstet, så att man inte riktigt kan böja sig ned bekvämt, utan måste stå med en konstig halvvinkel i antingen nacke, rygg eller knän. Där lägger jag sömn, mat och komma-i-tid-känslan (som jag alltid varit en nybörjare på). Jag måste få det ur systemet, så att allt kan få komma tillbaka på sina rätta hyllor igen. Prioritetshyllor.
Under geografikursen hamnade betyg på bröstnivåhyllan när jag gick med i Netflix, gratismånaden. Orange is the New Black slukade eftermiddagar, kvällar och nätter. Det var lite jobbigt, men oj, vilken upplevelse det är att vara mitt i en TV-serie man bryr om.
Nu var det lite annorlunda, inga betyg som halkade ned en hyllplats, och nu visste jag hur det går till. Jag visste att jag var fast i spindelväven, och att det bara var att köra HÅRT, hårt, hårt så att man kan komma ur det så fort som möjligt. Jag såg precis klart sista avsnittet av tredje säsongen efter att ha avverkat två säsonger på två veckor. det var det fjärde avsnittet i rad idag efter ett kökspass på jobbet. (Jag är obekväm med kökspass. Det finns en stress i min mage när jag måste jobba ensam under tidspress.)
Så nu kan jag släppa det. Det är dags att arrangera möten innan semestern börjar på måndag, då färjan går mot Kiel. Dags att träffa folk igen, äta regelbundna måltider, få ihop sovtimmarnas Rekommenderade Dagliga (/Nattliga) Intag. Shoppa lite -- cykelpump, vattensäck, cykelspandex, nederländernakarta.
Riva ned nervositeten över alla de 1300 kilometrarna som ligger mellan Göteborg, Amsterdam och Göteborg. fast om man skall vara realistisk så kommer åtminstone några av dem spenderas på ett tåg. Om jag känner min resekamrat rätt (om han läser detta, så får han ta det som en utmaning).
Under geografikursen hamnade betyg på bröstnivåhyllan när jag gick med i Netflix, gratismånaden. Orange is the New Black slukade eftermiddagar, kvällar och nätter. Det var lite jobbigt, men oj, vilken upplevelse det är att vara mitt i en TV-serie man bryr om.
Nu var det lite annorlunda, inga betyg som halkade ned en hyllplats, och nu visste jag hur det går till. Jag visste att jag var fast i spindelväven, och att det bara var att köra HÅRT, hårt, hårt så att man kan komma ur det så fort som möjligt. Jag såg precis klart sista avsnittet av tredje säsongen efter att ha avverkat två säsonger på två veckor. det var det fjärde avsnittet i rad idag efter ett kökspass på jobbet. (Jag är obekväm med kökspass. Det finns en stress i min mage när jag måste jobba ensam under tidspress.)
Så nu kan jag släppa det. Det är dags att arrangera möten innan semestern börjar på måndag, då färjan går mot Kiel. Dags att träffa folk igen, äta regelbundna måltider, få ihop sovtimmarnas Rekommenderade Dagliga (/Nattliga) Intag. Shoppa lite -- cykelpump, vattensäck, cykelspandex, nederländernakarta.
Riva ned nervositeten över alla de 1300 kilometrarna som ligger mellan Göteborg, Amsterdam och Göteborg. fast om man skall vara realistisk så kommer åtminstone några av dem spenderas på ett tåg. Om jag känner min resekamrat rätt (om han läser detta, så får han ta det som en utmaning).
onsdag 17 juni 2015
Pretentioner på Kaffemässan
Igår morse gjorde jag mig i ordning för att dyka in i kaffesnobbarnas temporära högborg i Svenska Mässan - World of Coffee, världens största kaffemässa - men så hände det som jag nästan kommit att förvänta mig ska hända när det minst passar, när jag precis är i färd att göra något jag sett fram emot och planerat inför.
Min chef ringde och ville att jag skulle jobba. Vi förväntas hoppa in utan extra lön under våra lediga dagar. Välkommen till cafébranschen.
Så jag fick gå idag istället. På mässan, alltså.
Det första mysteriet som gjorde sig närvarande var det tydliga väsandet som hördes i korta stötar över det allmäna mullret av tjöt, och applåder vid de olika scenerna där kvalomgångar för olika världsmästerskap pågick. Min första tanke var att det var väsandet från ångpipar på espressomaskiner, men väs-stötarna kom för ofta och var för korta. Jag följde ljuden, och kom fram till en liten torgmarknadsliknande hörna där det pågick koppning, alltså bryggning av kaffe direkt i koppar,där att sumpet ligger på botten av koppen, och provsmakarna använder skedar för att smaka på det rena kaffet som ligger på ytan.
Det är här väsandet kommer in. Eller sörplandet, som det var. Det extrema sörplandet. Extreme Slurping. Det lät och såg ut som om den som kunde sörpla högst vann i någon tävling om vem som var bäst på det här med kaffe. En nätt asiatisk kvinna fick det att låta som en busvissling när hon sög i sig vätskan, gång på gång. Denna dam träffade jag på lite då och då under dagen, vid olika bås, och jag kände alltid igen henne direkt på grund av hennes sörplingsteknik.
Det andra mysteriet, eller utmaningen, var hur man skulle bära sig åt för att få så mycket provsmakningar av så många olika dryckessorter som möjligt. Runt de flesta bås fanns en atmosfär av elitism, som utstrålade en "oss får du bara prata med om du är en riktig connoisseur"-känsla. En utställare öppnade samtalet när jag kom fram till honom (på engelska såklart) med "Sååå vad för slags affärsverksamhet i kaffebranschen håller ni på med?" Jag, helt oförberedd, svarade att jag bara är en vanlig dödlig barista som tyckte att hans uppsättning med kall-dropp-kaffebryggare (i brist på bättre namn) såg häftig ut. Hans leende ersattes av besviken nedlåtenhet, men jag fick faktiskt ett smakprov när jag specifikt frågade efter det, till skillnad från den ivriga givmildhet han visat paret som var innan mig.
Så jag sörplade mig igenom dagen (och döljde ett par kallsupar jag fick av några lite för våldsamma sörplingar (försökte bara passa in!)), såg en massor av studsiga tävlare i latte art, bryggning, koppning (Extreme Slurping) och rostning, och lärde mig lite, för den delen, och insåg till slut att det är förjävvla dyrt med sån där snajsig kaffeutrustning.
Min chef ringde och ville att jag skulle jobba. Vi förväntas hoppa in utan extra lön under våra lediga dagar. Välkommen till cafébranschen.
Så jag fick gå idag istället. På mässan, alltså.
Det första mysteriet som gjorde sig närvarande var det tydliga väsandet som hördes i korta stötar över det allmäna mullret av tjöt, och applåder vid de olika scenerna där kvalomgångar för olika världsmästerskap pågick. Min första tanke var att det var väsandet från ångpipar på espressomaskiner, men väs-stötarna kom för ofta och var för korta. Jag följde ljuden, och kom fram till en liten torgmarknadsliknande hörna där det pågick koppning, alltså bryggning av kaffe direkt i koppar,där att sumpet ligger på botten av koppen, och provsmakarna använder skedar för att smaka på det rena kaffet som ligger på ytan.
Det är här väsandet kommer in. Eller sörplandet, som det var. Det extrema sörplandet. Extreme Slurping. Det lät och såg ut som om den som kunde sörpla högst vann i någon tävling om vem som var bäst på det här med kaffe. En nätt asiatisk kvinna fick det att låta som en busvissling när hon sög i sig vätskan, gång på gång. Denna dam träffade jag på lite då och då under dagen, vid olika bås, och jag kände alltid igen henne direkt på grund av hennes sörplingsteknik.
Det andra mysteriet, eller utmaningen, var hur man skulle bära sig åt för att få så mycket provsmakningar av så många olika dryckessorter som möjligt. Runt de flesta bås fanns en atmosfär av elitism, som utstrålade en "oss får du bara prata med om du är en riktig connoisseur"-känsla. En utställare öppnade samtalet när jag kom fram till honom (på engelska såklart) med "Sååå vad för slags affärsverksamhet i kaffebranschen håller ni på med?" Jag, helt oförberedd, svarade att jag bara är en vanlig dödlig barista som tyckte att hans uppsättning med kall-dropp-kaffebryggare (i brist på bättre namn) såg häftig ut. Hans leende ersattes av besviken nedlåtenhet, men jag fick faktiskt ett smakprov när jag specifikt frågade efter det, till skillnad från den ivriga givmildhet han visat paret som var innan mig.
Så jag sörplade mig igenom dagen (och döljde ett par kallsupar jag fick av några lite för våldsamma sörplingar (försökte bara passa in!)), såg en massor av studsiga tävlare i latte art, bryggning, koppning (Extreme Slurping) och rostning, och lärde mig lite, för den delen, och insåg till slut att det är förjävvla dyrt med sån där snajsig kaffeutrustning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)