Galen

Jag har lekt med tanken att släppa allt, packa upp relevanta saker på cykeln och dra söderut, och sedan västerut. Hade jag inte haft ett lägenhetskontrakt fram till september och ett studielån på 23,000 att betala tillbaka, så hade jag gjort det. Kanske. Jag tycker om att tänka att jag skulle vågat göra det. Det får mig att känna mig mindre fjättrad vid status quo. Som om förändring var inom räckhåll, att det var mitt eget val att inte sträcka ut handen.
Att få vara lite galen innan jag drar mig hösterut (mot hösten? Japp. Mot hösten. Hösten is always coming. Even when it's just ended, the next one is on it's way).
 Jag skulle släppa mitt jobb, släppa Göteborg och alla bekanta här, släppa en fast plats i samhället. För ett tag iallafall, jag skulle ju komma tillbaka. Som att ta en till cykelsemester (vilket kanske kanske kanske kommer att hända i sommar, fast det är hemligt) fast plötsligare, utan planering eller förvarning, vända ryggen och fälla upp långfingret åt alla som trodde att jag var en stadig, lugn, sansad figur. Vilka vanföreställningar, skulle jag hånskratta.
 Hursomhelst gick jag med på ultimatumet idag, att ansöka till ett nytt universitetsprogram.
 Men först har vi en sommar att kana igenom.

Tar mig framåt

Såhär dags brukar jag dras till antagning.se som om det vore ett svart hål. Det går inte att undvika.
Jag blir lite halvskrämd av massan av utbildningar som leder till ett bättre liv, som jag skulle kunna gå in i med höga förhoppningar, men förmodligen störtdyka och ge upp efter att nätt och jämt ha fått godkänt på första kursen.
Jobbet fungerar just nu. Jag ser varken fram emot sommaren eller hösten ur ett jobbperspektiv. Min rumskamrat har hamnat på ett kontor där han trivs urbra med lön och kollegor. Han brukar berätta om mitt arbetsliv för sina kollegor under fikarasterna, som skräckhistorier runt en lägereld.
Cafébranschen är förvånansvärt fientlig mot anställda.
Min chef är självutnämnd arbetsnarkoman.
Kallskänkan jobbade runt femtiodagar med två dagar ledigt totalt.
Kocken jobbar en vecka i månaden, vid sidan av att vara egenföretagare.
Cafébiträdet som jobbat där längst har arbetsskador så det räcker och blir över.
Och där står jag och hoppas få arbeta deltid, som det står på kontraktet. Men det finns liksom inte i beräkningen att någon skulle ha något emot att jobba sju dagar i veckan.
Det finns något därbortom kandidatprogrammen, bakom tre års intensiva studier, som inte är ett jobb i cafébranschen.
Antagning.se drar i mig.

Under pressure

Vad händer om man varit arbetslös i två månader, äntligen får en trygg anställning med en (relativt) bra lön, men som gör att man mår riktigt jävla dåligt?
Man börjar väga ens illamående i den nuvarande situationen, mot hur reaktionerna från omvärlden skulle kännas om jag gav upp efter första veckan på jobbet. Hur mina föräldrar, mina vänner som har jobb och ser ner på arbetslöshet skulle reagera. Det blir en fråga om stolthet, sådan där som är dumdristig. Jag skulle vilja låta bli att bry mig om sådant. Det skulle jag verkligen.
 Vad händer med en nyanställd som inte verkar klara av det tempot som krävs på en arbetsplats, om den inte klarar av att hålla lugnet när tiden nästan tagit slut och arbetsuppgifterna inte blivit gjorda?
Tempot blir stressigt, stressen skapar misstag, misstagen skapar fler arbetsuppgifter, och ett ännu högre tempo krävs. Misstagen påverkar driften av verksamheten och försvårar ens kollegors arbete. Man får hoppas att de har förståelse. Hoppas.
Jag undrar om jag borde säga upp mig.
Kanske borde man skaffa sig en utbildning.

TL;DR: dagen blir längre

Jag har alltid haft lite för stort hopp för våren. När solen börjar komma fram från sitt gömställeshörn precis ovan horisonten, så känner jag den (om jag lyckats ta mig ut ur lägenheten innan mörkret faller, vilket är sällan) och tänker att den äntligen har kommit för att vrida om armen på allt som har hängt sig fast runt min hals under vintern. Ett riktigt morfar-vrid att avsluta ett brödrabråk, ett som får en att ångra vad man gjort och skamset, ömt, krama sin handled. En intergenerationell tillsägelse, ett ryt följt av ett vrid.
 Men hoppet verkar ändå inte vara förgäves. Dörren verkar bli lättare att knö upp, planer inför dagen blommar upp som vårlökar i min hjärna.
Nu är det säkert falsklarm för våren, men det känns ändå.

De e ett träsk å va arbetslös

När jag försöker lyfta foten så suger marken tag om fotsulan lite, innan den med ett klafs ger efter. Jag får dra fram varje fotsteg ur sörjan som är arbetslöshet.
Jag var så säker på att jag skulle få Espresso House-jobbet. Intervjun kändes så bra. Nästan den bästa jag någonsin gjort, kändes det som efteråt.
Men om man tänker på att det hölls fem stycken olika gruppintervjuer, och att jag endast var en liten person i stimmet av jobbhungriga människor, så kanske man förstår att det inte var så självklart ändå.
Ett misstag var väl att inte svara på frågan längst ned på formuläret vi fick; "Har du möjligthet att vara på centralstationen klockan 04:30 på morgonen?" Klart jag kan, fysiskt sett, men det är nog inget jag skulle må bra av att göra för ofta.
Morgonmänniskor gör mig misstänksam. De verkar vara robotar som designats med något sorts övermänniskolikt ideal i åtanke. "Såhär skall människor vara. Såhär är de menade att vara".
Jag är ju bara en vanlig person. Ingen morgonrobot. Jag borde nog svarat på frågan ändå, men jag kom liksom av mig av blotta föreställningen av att gå upp klockan 4 varje dag (vilket självklart är en överdrift jag i min morgonfobi målade upp i fantasin), och vips var intervjun igång, och hoppsan så stod jag redan nere på gatan igen. Men det kändes ändå bra. Jag hade fått dem att skratta ett par gånger, fått säga det jag ville säga, svarat på varje fråga. Lyssnat.
Men nu sitter man här, två veckor senare, och inser att man kanske borde ha letat ännu fler jobb istället för att bara vänta på det där samtalet som aldrig kom.

Man lever och lär.
Fast utan jobb känns det som om man gör varken eller.

Over & out.

Provjobb hit och dit och kors och tvärs

Egentligen bara på två ställen, men att få ett sådant gensvar två gånger på kort tid när man är ute och fiskar med CV:t som bete, känns så overkligt ovant, och efteråt har man snurrat bort sig totalt och kan inte hålla isär de olika cafémiljöerna.
Från Frank's, "snabbkaffestället", till Le Petit, där man är servitör, cafébiträde och köksassistent samtidigt, till Doppio, där jag nu har fått extraanställning. Hit och dit. Kors och tvärs.

Jag känner mig alltid lite darrig när jag är ny på en arbetsplats. Man känner sig vilsen, espressomaskinen funkar inte som man är van vid, så kaffedrinkarna blir inte bra. Samtidigt är det kö och man kan inte med att göra en ny åt människan som nu fått en halvblaskig cappuccino. Man ångrar att man inte gjorde en ny, tar den ångesten med sig till nästa kund, och sedan lugnar det ned sig och man hinner återhämta sig. Man måste störa sin upptagna (heltidsanställda) kollega med frågor vars svar borde vara självklara. Försöker dra ett skämt, men stammar. Man är nervös för alla misstag som man ser att chefen noterar, man ägnar sig åt disken en stund, för kan man något så är det väl för fan att diska. Jag är diskare i själen. "Det är väl alla", säger chefen.
 När arbetspasset är över går man hem som ett torkat löv drivet av vinden. Jag är ingen morgonmänniska, och att jobba morgon får mig att störtdyka när jag kommer hem efteråt. Jag gillar inte att störtdyka, så jag tar en middagslur som jag vill skall vara hela dagen.

Men någon ringer. Någon man inte träffat på länge, man äter lunch, pratar, sitter tysta, pratar lite till.
Sitter tysta.
Någon isbit som bildats i morgonkylan smälter.

Nattlivspussel

Far & Son - rapparduon från södern - släppte nytt och jag har lärt mig låten Nattlivspussels rabblade refräng. Med tanke på min benägenhet att stamma okontrollerat och/eller omedvetet byta ut stavningar i två ord (fisken rinns = risken finns; knuffa och rulla = ... ni fattar) när jag inte känner mig hundra procent hemma, så blir jag nöjd varje gång jag lyckas recitera refrängen när jag är ensam hemma (hemma-hemma-hemma-hemma). Kanske blir det ett rappargeni av mig till slut.
Deärmånganu, serdemvarjedag somförökerläggabitarnamendetblirinteklart i detta nattlivspussel, nattlivspussel.
 Själv har jag haft ett ofrivilligt nattliv den senaste veckan. En stund in i min gå-och-lägga-mig-procedur börjar alltid oron komma och kittla mig på hjärnbarken. När huvudet ligger på kudden simmar jag i taggiga minnen och planerar hur jag ska ta mig ur alltihopa. Jag antar att det är då jag är som mest självkritisk och lovar mig själv att bli bättre än nu. Lägga sig halv ett, somna vid fyra.
Ett tag löstes problemet med ett glas vin innan läggdags, men det verkar bli bättre nu. Skaffade ett årskort på Valhallabadet, och nu ska jag fan basta varje dag, hela dan.
Simmade hundra meter och var dödstrött, har inte haft tid eller ork att röra på mig under pluggjobbjäktandet. Nitton dagar kvar av kursen.

Over & out.