Näst sista dagen på jobbet sitter jag och försöker verka upptagen, så att ingen upptäcker att jag suttit och läst reddit för 115 kr/h kanske sjuttio procent av min arbetstid idag (och igår).
För detta syftet passar ett blogginlägg ytterst bra, då det låter som om jag skriver ett väldigt långt, viktigt och upprört mail istället för att bara sitta här.
Tidigare har jag frågat mina kollegor om de vill skyffla över lite jobb på mig, men nu när det bara är en och en halv dag kvar, och jag märkt vilken snurrig organisation det är, så är jag rätt nöjd över att få betalt för att verka upptagen. Jag hörde om en fem timmar lång konferens som våran avdelning var på, på en lördag (övertidsbetalt inklusive frukost och lunch), där det mest substantiella de kom fram till var att börja släcka lampan när de går för dagen.
Jag hann aldrig avsluta min kurs i Java eftersom mina jobb krävt en del tid, och nu börjar snart skolan (eller "UNIVERSITETET ;)" som min lärare skrev när jag kallade det för "skolan" i ett mail häromdagen). Så det blir inget betyg på programmeringen tills vidare. Däremot är det något jag tänker komma tillbaka till, alternativt ägna mig åt vid stunder av lågtrafik i studiefilen.
Som det finns vårkänslor så finns det även pluggkänslor. En sommar av hjärndött arbetande med copy-paste och norska telefonsamtal så kommer det att bli wunderbar att få träffa klassen och få gratis pengar från CSN.
(trigger warning: höst)
Och ja, pluggkänslor. Inte höstkänslor. Höstkänslor är något som endast människor med rentav felaktiga och perverserade nervbindningar i hjärnan upplever.
Hösten har med sig död, förruttnelse, ett djupt andetag av den sista sommarluften som man vill ha kvar i lungorna för att inte låta hösten komma in i kroppen på en.
Nästa vecka börjar september. Winter is coming. det hade varit häftigt att få en stor, vit korp som kom med brev när hösten officiellt började. Det hade gjort den mörka halvan av året lite mer genomlidbart.
Jag skulle nästan kunna tänka mig att betala för det. Såatteh, om nån har en stor, vit korp och tänkte starta eget så är detta mitt tips till Dig.
Over & out.
torsdag 25 augusti 2016
fredag 12 augusti 2016
Fioler är rovdjur som har en exceptionell förmåga att lukta sig till osäkerhet.
Det är en dryg vecka sedan vi gick till posten och hämtade en stooooor kartong innehållande två fioler, en till oss var. Det som egentligen skulle bli ett kort möte med en snabb sorti mot föräldrahemmet och västerhavsveckan på Björkö blev en timmeslång visit med frenetiskt gnidande med harts mot stråkar och till slut toner som kändes som om skruvmejslar försökte forsera trumhinnorna.
Jag brukar spela i badrummet, som är det enda rummet som inte ligger vägg-i-vägg med någon granne. Priset är att det ekar bra därinne, och plågan av missade noter blir dubbel.
Man måste vara stensäker med fingrarna när man letar rätt på fiolhalsen. Även när man spelar fel så måste man sätta ned fingret ordentligt, som om det var exakt så man tänkte att det skulle låta. Om man istället försiktigt trevar sig fram och liksom ber fiolen att snälla spela rätt, så svarar den med att göra det än värre. Efter den första osäkra trevningen så tappar man fart, börjar vela med både stråke och hals, och sen är det kört. Sen har man fastnat i dess käftar, rovdjuret man håller i sin hand.
När jag fått min stolthet tillräckligt skamfilad av det förskräckliga oljudet jag inte lyckats undvika att producera så lägger jag ned för dagen.
Jag brukar spela i badrummet, som är det enda rummet som inte ligger vägg-i-vägg med någon granne. Priset är att det ekar bra därinne, och plågan av missade noter blir dubbel.
Man måste vara stensäker med fingrarna när man letar rätt på fiolhalsen. Även när man spelar fel så måste man sätta ned fingret ordentligt, som om det var exakt så man tänkte att det skulle låta. Om man istället försiktigt trevar sig fram och liksom ber fiolen att snälla spela rätt, så svarar den med att göra det än värre. Efter den första osäkra trevningen så tappar man fart, börjar vela med både stråke och hals, och sen är det kört. Sen har man fastnat i dess käftar, rovdjuret man håller i sin hand.
När jag fått min stolthet tillräckligt skamfilad av det förskräckliga oljudet jag inte lyckats undvika att producera så lägger jag ned för dagen.
onsdag 27 juli 2016
Mitt skrivbord går att höja och sänka.
Min kontorstol går att justera för höjd, lutning, ryggstödets vinkling och armstödens avstånd från varandra. I ryggstödet finns en liten ballong som man kan pumpa upp med en gummiboll. När man åker omkring med stolen så känner man sig lite som en manet, när den tar ett simtag, glider lite, ett simtag till, glider lite mer.
Inga mail i inkorgen.
Jag önskar jag var mer koffeinresistent, så att jag kunde fördriva tiden med att gå iväg och hämta kaffe. En fröjd är att jag har en halvtimmas lunch mer än de andra på kontoret. Män som Hatar Kvinnor står i lunchrummets lilla bortglömda bokhylla som sitter uppsatt i hörnet. Jag ställer mig upp och höjer skrivbordet. Jag sätter mig ned och sänker det igen. Jag sätter mig på knä bakochfram på min stol och lutar mig framåt mot ryggstödet. Jag sätter högerfoten i marken och låter vänstra benet vila med knät mot stolen. Jag sätter mig ned och snurrar ett varv.
Inga mail i inkorgen.
Min chef har jag inte sett sedan arbetsintervjun, men en kollega har fått agera läromästare sålänge. Min upplärningstid var en vecka, men ändå sitter jag bakom kollegorna och ser på när de jobbar halvvägs in i vecka två. Jag har inte fått några inloggningsuppgifter än, utan jobbar på en annans konto. En mild form av identitetsstöld. Identitetslån, kanske.
Inga mail i inkorgen.
Såhär lite att göra är det 70% av tiden på mitt jobb. Förhoppningsvis blir det mer att göra när mitt uppdrag satt igång "på riktigt", men i den här takten känns det väldigt långt borta.
När jag kommer hem vid halv sex på eftermiddagen så äter jag middag och läser om gissa-vilken-populär-fantasyserie (är på bok 1, snart 2). Sedan sätter jag mig vid min lånedator och scannar visitkort och för över dem till ett excellblad. Detta gör jag tills läggdags. Det är skumt att man kan få mer pengar för att scanna pappersbitar och rätta till lite text, än man får när man sliter ut leder, muskler och kropp i ett café (Diska! Värm mat! Ta betalt! Säg "Kvitto på det?"! Städa! Diska! Städa! Gör sjutton olika kaffedrinkar och milkshakes!). Eller ett stall för den delen, där man kan tjäna lika mycket på en dag som jag tjänar på en timma av visitkortsscanning.
Jobb är konstiga saker. Tur att man får pengar om man har ett.
Min kontorstol går att justera för höjd, lutning, ryggstödets vinkling och armstödens avstånd från varandra. I ryggstödet finns en liten ballong som man kan pumpa upp med en gummiboll. När man åker omkring med stolen så känner man sig lite som en manet, när den tar ett simtag, glider lite, ett simtag till, glider lite mer.
Inga mail i inkorgen.
Jag önskar jag var mer koffeinresistent, så att jag kunde fördriva tiden med att gå iväg och hämta kaffe. En fröjd är att jag har en halvtimmas lunch mer än de andra på kontoret. Män som Hatar Kvinnor står i lunchrummets lilla bortglömda bokhylla som sitter uppsatt i hörnet. Jag ställer mig upp och höjer skrivbordet. Jag sätter mig ned och sänker det igen. Jag sätter mig på knä bakochfram på min stol och lutar mig framåt mot ryggstödet. Jag sätter högerfoten i marken och låter vänstra benet vila med knät mot stolen. Jag sätter mig ned och snurrar ett varv.
Inga mail i inkorgen.
Min chef har jag inte sett sedan arbetsintervjun, men en kollega har fått agera läromästare sålänge. Min upplärningstid var en vecka, men ändå sitter jag bakom kollegorna och ser på när de jobbar halvvägs in i vecka två. Jag har inte fått några inloggningsuppgifter än, utan jobbar på en annans konto. En mild form av identitetsstöld. Identitetslån, kanske.
Inga mail i inkorgen.
Såhär lite att göra är det 70% av tiden på mitt jobb. Förhoppningsvis blir det mer att göra när mitt uppdrag satt igång "på riktigt", men i den här takten känns det väldigt långt borta.
När jag kommer hem vid halv sex på eftermiddagen så äter jag middag och läser om gissa-vilken-populär-fantasyserie (är på bok 1, snart 2). Sedan sätter jag mig vid min lånedator och scannar visitkort och för över dem till ett excellblad. Detta gör jag tills läggdags. Det är skumt att man kan få mer pengar för att scanna pappersbitar och rätta till lite text, än man får när man sliter ut leder, muskler och kropp i ett café (Diska! Värm mat! Ta betalt! Säg "Kvitto på det?"! Städa! Diska! Städa! Gör sjutton olika kaffedrinkar och milkshakes!). Eller ett stall för den delen, där man kan tjäna lika mycket på en dag som jag tjänar på en timma av visitkortsscanning.
Jobb är konstiga saker. Tur att man får pengar om man har ett.
söndag 3 juli 2016
En rymdtunnel
Klockan är två på natten och jag befinner mig barfota i ett trångt, kallt metallrör. Röret är nedåtvinklat och mina fötter får inget riktigt grepp om underlaget. Andfådd håller jag mig fast i väggarna för att inte börja glida. I dessa väggar, som ju också är både tak och golv, vibrerar en melodi från en kalimba(<-youtube). Med min ficklampa ser jag att röret kröker sig ett par meter framför/ovanför mig, och nedåt åt höger där jag kom ifrån. Melodin ekar från alla sidor, förstärkt av metalltuben runt mig. Sakta tar jag mig uppåt. Varje söm där två rörsegment är sammansvetsade blir som ett trappsteg. Melodin vibrerar i mina händer och fötter. De lägre tonerna skramlar när den osedda kalimban skakar mot metallen.
Det känns som om jag är i ett rymdskepp, men jag är i en rutchkana på en lekplats, och utanför är det inte vacuum och stjärnor, utan sommarnattssvalka och en och annan konfunderad promenerare som stirrar när de går förbi.
När jag kommit hela vägen upp så möts jag av kalimbaspelaren. Jag tar munspelet som vi har med oss, lägger mig på rygg med huvudet först och börjar en långsam kana nedför. Röret svarar på det jag spelar. Även om jag i bästa fall är en medioker munspelare med ett tjugokronorsinstrument mot munnen så låter det fantastiskt.
En stund innan kl 03 bar det av hemåt i halvdunklet. Med detta i minnet så ska jag åka tillbaka dit någon vacker natt.
Over & out
Det känns som om jag är i ett rymdskepp, men jag är i en rutchkana på en lekplats, och utanför är det inte vacuum och stjärnor, utan sommarnattssvalka och en och annan konfunderad promenerare som stirrar när de går förbi.
När jag kommit hela vägen upp så möts jag av kalimbaspelaren. Jag tar munspelet som vi har med oss, lägger mig på rygg med huvudet först och börjar en långsam kana nedför. Röret svarar på det jag spelar. Även om jag i bästa fall är en medioker munspelare med ett tjugokronorsinstrument mot munnen så låter det fantastiskt.
En stund innan kl 03 bar det av hemåt i halvdunklet. Med detta i minnet så ska jag åka tillbaka dit någon vacker natt.
Over & out
onsdag 29 juni 2016
Uppdatering
Med en låda brocolligratäng i kylen och ett äpple sitter jag på IT-sektionen, redo för en heldag av Java-plugg.
Ja, jag pluggar Java nu. Ja, man har tydligen tillgång till skolan även under sommaren. Båda dessa fakta var en glad överraskning för mig - dels för att jag numera har något att göra av all sommartid, dels för att jag nu har tillgång till ett lugn, tyst ställe med wifi 24 timmar om dygnet. Jag har dessutom blivit vidareskickad i en rekryteringsprocess för ett administrativt jobb för DHL via Manpower. Så vem vet, jag kanske får lite inkomst till slut.
Tills denna inkomst kommer in så kommer min lägenhet att vara i ett skick av omysighet. Det är något med vitmålade väggar som får det att kännas som ett hotellrum. Det finns säkert saker att sätta på väggarna. Mattor och soffa att införskaffa, få upp TV:n på en bänk, och till slut installera den dära internetuppkopplingen som ändå hade varit rätt härlig att ha. Men än så länge så tillåter jag mig så få nöjesutgifter som möjligt (utöver öl).
Men trots min knapra ekonomi så lyckas jag med saker som att komma in på Ullevi och se nån amerikan spela live. Min far och jag seglade nämligen båten från Björkö till Lilla Bommen för att han, hans kollegor och min storebror skulle se Bruce Springsteen och sova över i båten. En av kollegorna ställde in, och därför fick jag hans biljett. Helt okej för mig.
Slut på saker att skriva om. Tillbaka till javaplugg.
public class OverOut
{
public static void main (String[] args)
{
System.out.println("Over & out.");
}
}
Ja, jag pluggar Java nu. Ja, man har tydligen tillgång till skolan även under sommaren. Båda dessa fakta var en glad överraskning för mig - dels för att jag numera har något att göra av all sommartid, dels för att jag nu har tillgång till ett lugn, tyst ställe med wifi 24 timmar om dygnet. Jag har dessutom blivit vidareskickad i en rekryteringsprocess för ett administrativt jobb för DHL via Manpower. Så vem vet, jag kanske får lite inkomst till slut.
Tills denna inkomst kommer in så kommer min lägenhet att vara i ett skick av omysighet. Det är något med vitmålade väggar som får det att kännas som ett hotellrum. Det finns säkert saker att sätta på väggarna. Mattor och soffa att införskaffa, få upp TV:n på en bänk, och till slut installera den dära internetuppkopplingen som ändå hade varit rätt härlig att ha. Men än så länge så tillåter jag mig så få nöjesutgifter som möjligt (utöver öl).
Men trots min knapra ekonomi så lyckas jag med saker som att komma in på Ullevi och se nån amerikan spela live. Min far och jag seglade nämligen båten från Björkö till Lilla Bommen för att han, hans kollegor och min storebror skulle se Bruce Springsteen och sova över i båten. En av kollegorna ställde in, och därför fick jag hans biljett. Helt okej för mig.
Slut på saker att skriva om. Tillbaka till javaplugg.
public class OverOut
{
public static void main (String[] args)
{
System.out.println("Over & out.");
}
}
tisdag 14 juni 2016
Ut ur elden, in i askan
Mitt första hela läsår på universitetet är avklarat, än så länge utan några U på ladok. Detta var jag ju självklart tvungen att kontrollera nu, och såg att jag till och med har minst ett VG. Vilket jag f.ö. inte riktigt känner att jag förtjänar, då jag inte alls känt mig tillräckligt dedikerad och duktigt. VG på universitetsnivå borde reserveras till den högsta procenten av de mest disciplinerade och hårdjobbande, särsilt eftersom ett betyg högre än G endast är kosmetiskt. Och jag platsar inte i någon av grupperna är jag rädd. Åtminstone inte än.
Ett läsår har förflutit, och min första tanke är; äntligen. Jag bevisade för mig själv att jag har det i mig att kanske, kanske-kanske ta en kandidatexamen.
Min andra tanke är att det säkerligen hade varit bättre att plugga på annan ort än Göteborg. Programmet i Kognitionsvetenskap på GU är nästan helt nytt - vi är den andra årskullen som läser det, totalt. Detta märks mer än vad jag skulle vilja. Ett exempel är lärarbrist (och/eller bristande lärare...) inom IT-kurserna, vilket är lite ironiskt då 90% av våra kurser har hållts på IT-sektionen på Lindholmen. En klasskamrat flyttade till Linköping för att gå samma program. Men nu känns det lite för sent för att göra samma.
Nu står en sommar mellan mig och återgången till skolan, med allt det innebär. En sommar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Jobb sökes hit och dit, jag försöker lära mig lite programmering utöver Haskell, jag betalar för en massor av grejer. Det är ungefär så vardagen ser ut. Men så har jag hunnit med, på nåt nedra vänster, att ha två inflyttningskalas. En sommarställesvisit med vänner står för dörren. Efter det - midsommar.
Pengar går åt, men inte in. Jag tänker inte låta mig själv skaffa bredband förrän jag har en inkomst. Tills dess gäller bibliotekstimmar.
Over & out från biblioteket.
Ett läsår har förflutit, och min första tanke är; äntligen. Jag bevisade för mig själv att jag har det i mig att kanske, kanske-kanske ta en kandidatexamen.
Min andra tanke är att det säkerligen hade varit bättre att plugga på annan ort än Göteborg. Programmet i Kognitionsvetenskap på GU är nästan helt nytt - vi är den andra årskullen som läser det, totalt. Detta märks mer än vad jag skulle vilja. Ett exempel är lärarbrist (och/eller bristande lärare...) inom IT-kurserna, vilket är lite ironiskt då 90% av våra kurser har hållts på IT-sektionen på Lindholmen. En klasskamrat flyttade till Linköping för att gå samma program. Men nu känns det lite för sent för att göra samma.
Nu står en sommar mellan mig och återgången till skolan, med allt det innebär. En sommar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Jobb sökes hit och dit, jag försöker lära mig lite programmering utöver Haskell, jag betalar för en massor av grejer. Det är ungefär så vardagen ser ut. Men så har jag hunnit med, på nåt nedra vänster, att ha två inflyttningskalas. En sommarställesvisit med vänner står för dörren. Efter det - midsommar.
Pengar går åt, men inte in. Jag tänker inte låta mig själv skaffa bredband förrän jag har en inkomst. Tills dess gäller bibliotekstimmar.
Over & out från biblioteket.
söndag 29 maj 2016
Vadvärk och nöjdtrötthet
Det finns ingen hiss i huset där jag bor (känner ingen varann...)(<- youtube), men vi fick ändå upp kartonger, säng, bokhylla och övriga möbler (varav de flesta precis inköpts på the one and only möbelaffär utanför Göteborg) uppför de vindlande trapporna till vindsvåningen. Utan en familj som bärhjälp hade jag inte kunnat gå på ett par dagar. Jag hade definitivt inte kunnat göra de tre vändor till affären som behövdes för att fylla kyl och skafferi med basvaror, vilket jag gjorde på tom mage, eftersom ingen mat fanns i kyl eller skafferi.
Helgen har alltså, summa summarum, varit en prövning. Både i uthållighet och i att ignorera tentor som ligger och gnager och viskar nånstans i hippocampus (...luuuudviiiig.... tentaaaaaa........... pluggaa......). En annan sak som jag fått erfara är den låsning som kommer över en när man har 7 saker som man vet att man borde göra först av allt, innan man gör något annat. En lösning på detta är att först göra det som ligger geografiskt närmast.
I dag och just nu - söndag kväll - sitter jag i lunchrummet på IT-sektionen. Det krävdes två vändor hela vägen fram med min numera bångstyriga cykel (styret har delvis rostat fast p.g.a. en fuktskyddande gummiplugg som satt på sniskan (kan man då säga att den var "snisksittande"?)) för att komma in i universitetet. En för att inse att man glömt passerkortet, och ännu en med passerkort i högsta hugg.
Meningen var att jag skulle tvinga mig själv till att läsa lite i Neuroscience-boken och kanske till och med börja svara på första tentafrågan. Men en viktig detalj här är att jag inte haft något internet i lägenheten, och kommer förmodligen inte ha det över sommaren heller. Så när jag satte mig till rätta i lunchrummet kom hela internet ösandes över mig som en störtflod. Jag hade inget val än att ta igen förlorad internet-tid.
I framtiden kanske jag blir så duktig så att jag kan skippa störtfloden av youtubevideos, click-bait och redditerande innan jag gjort det jag satt mig för att göra.
But today is not that day, som Aragorn skulle säga om han stod framför en orc-armé och peppade de sina.
Från ett lunchrum i en söndagsövergiven IT-sektion: Over & out.
Helgen har alltså, summa summarum, varit en prövning. Både i uthållighet och i att ignorera tentor som ligger och gnager och viskar nånstans i hippocampus (...luuuudviiiig.... tentaaaaaa........... pluggaa......). En annan sak som jag fått erfara är den låsning som kommer över en när man har 7 saker som man vet att man borde göra först av allt, innan man gör något annat. En lösning på detta är att först göra det som ligger geografiskt närmast.
I dag och just nu - söndag kväll - sitter jag i lunchrummet på IT-sektionen. Det krävdes två vändor hela vägen fram med min numera bångstyriga cykel (styret har delvis rostat fast p.g.a. en fuktskyddande gummiplugg som satt på sniskan (kan man då säga att den var "snisksittande"?)) för att komma in i universitetet. En för att inse att man glömt passerkortet, och ännu en med passerkort i högsta hugg.
Meningen var att jag skulle tvinga mig själv till att läsa lite i Neuroscience-boken och kanske till och med börja svara på första tentafrågan. Men en viktig detalj här är att jag inte haft något internet i lägenheten, och kommer förmodligen inte ha det över sommaren heller. Så när jag satte mig till rätta i lunchrummet kom hela internet ösandes över mig som en störtflod. Jag hade inget val än att ta igen förlorad internet-tid.
I framtiden kanske jag blir så duktig så att jag kan skippa störtfloden av youtubevideos, click-bait och redditerande innan jag gjort det jag satt mig för att göra.
But today is not that day, som Aragorn skulle säga om han stod framför en orc-armé och peppade de sina.
Från ett lunchrum i en söndagsövergiven IT-sektion: Over & out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)