How to complete the procedure of making Späzle/german home-made noodles (successfully or otherwise):
Alternative 1: Go to southern germany or eastern france, and ask someone to do it for you.
Alternative 2: Do it yourself
Things you need:
A Retardedly Designed Späzle Grater (henceforth referred to as a "RDSG")
An infinite supply of happy thoughts (you will need them excessively)
A kitchen which will survive drowning in spilt paste.
Ingredients (flour+eggs+salt+water)
At least 3 hands.
How to do it:
Mix everything, add an insufficient amount of salt.
Boil LOTS OF WATER. in a BIG POT.
Put the paste in the RDSG, put it over the pot, pull the RDSG back and forth to make the paste drop down in the water looking like sickly, mutated tadpoles.
Spill at least 50% of the paste onto the stove in the process. Utilize your supply of happy thoughts.
Let it boil "once or twice" (quote from the instructions you got with the RDSG)
Fry 8 meatballs.
Put on a plate. Eat. Regret not making any sauce.
måndag 31 oktober 2011
måndag 24 oktober 2011
Något hatiskt jag hittade
Här hittade jag något jag skrivit, för ett par år sedan, på skoldatorn:
"Hon berättar för alla som vill lyssna om låtar, som varje gång hon lyssnar på dem river hennes själ, med ett leende på läpparna. Om hur hon skulle älska att tatuera in en textrad ur en djup, djup låt, hon njuter av uppmärksamheten, njuter av hur utstickande hon ger intryck av att vara. Förklarar varför just den här låten är så betydelsefull, förklarar varje strof, som om endast hon har sinnet att förstå. Hon ska åka runt i Europa under mellandagarna, ibland i London, ibland i Paris, för hon är en fri själ, och hon vill att andra ska veta att hon minsann har råd med att vara det.
Och de som lyssnar har tindrande öron och de som lyssnar spyr ut entusiastiska utropanden som hon som berättar absorberar likt en möglig tvättsvamp.Hon har ett märke med världsnaturfondens söta lilla panda på sin väska, för att visa omvärlden att hon inte bara har ett poetiskt sinne, utan hon bryr sig om de utrotningshotade djuren också. Alla hennes kompisar önskar att de var som henne."
Baserat på en verklig händelse!
"Hon berättar för alla som vill lyssna om låtar, som varje gång hon lyssnar på dem river hennes själ, med ett leende på läpparna. Om hur hon skulle älska att tatuera in en textrad ur en djup, djup låt, hon njuter av uppmärksamheten, njuter av hur utstickande hon ger intryck av att vara. Förklarar varför just den här låten är så betydelsefull, förklarar varje strof, som om endast hon har sinnet att förstå. Hon ska åka runt i Europa under mellandagarna, ibland i London, ibland i Paris, för hon är en fri själ, och hon vill att andra ska veta att hon minsann har råd med att vara det.
Och de som lyssnar har tindrande öron och de som lyssnar spyr ut entusiastiska utropanden som hon som berättar absorberar likt en möglig tvättsvamp.Hon har ett märke med världsnaturfondens söta lilla panda på sin väska, för att visa omvärlden att hon inte bara har ett poetiskt sinne, utan hon bryr sig om de utrotningshotade djuren också. Alla hennes kompisar önskar att de var som henne."
Baserat på en verklig händelse!
söndag 9 oktober 2011
Jag tyckte mig hitta trygghet i värmen framför den öppna spisen i vårt vardagsrum.
Hösten gör sig närvarande i mitt rum, och på övervåningen i vårt hus över huvud taget.
Kalla fötter är som uppknutna skosnören; för det mesta orkar man inte bry sig, trots besvären de skapar.
Jag märkte inte riktigt hur mycket jag frös förrän jag tog det första trappsteget ned mot hallen, då min häl smektes av värmen som kom från under trappan.
I spisen såg jag ett behagligt döende sken. Glaset var så smutsigt att jag inte kunde urskilja något av vad som fanns därinne, bara den där underbara glöden. Jag stannade i ett par sekunder precis framför luckorna, lät värmen försöka torka mina byxben, tills jag tog handtaget från spiselkransen och lyfte av den ena luckan från sin spärr.
Med en kudde satt jag och stirrade in i de skinande, förkolnade vedträna.
Jag antar att värmen inifrån kallades på av den utifrån. För värme var det som tog långdragna simtag i mitt bröst.
Sedan skulle min far titta på TV.
Sedan satt jag framför datorn igen.
Jag tror att platsen framför spisen kommer att bli min i vinter.
Kalla fötter är som uppknutna skosnören; för det mesta orkar man inte bry sig, trots besvären de skapar.
Jag märkte inte riktigt hur mycket jag frös förrän jag tog det första trappsteget ned mot hallen, då min häl smektes av värmen som kom från under trappan.
I spisen såg jag ett behagligt döende sken. Glaset var så smutsigt att jag inte kunde urskilja något av vad som fanns därinne, bara den där underbara glöden. Jag stannade i ett par sekunder precis framför luckorna, lät värmen försöka torka mina byxben, tills jag tog handtaget från spiselkransen och lyfte av den ena luckan från sin spärr.
Med en kudde satt jag och stirrade in i de skinande, förkolnade vedträna.
Jag antar att värmen inifrån kallades på av den utifrån. För värme var det som tog långdragna simtag i mitt bröst.
Sedan skulle min far titta på TV.
Sedan satt jag framför datorn igen.
Jag tror att platsen framför spisen kommer att bli min i vinter.
söndag 2 oktober 2011
Inget annat än en uppdatering om Circle Takes the Square
Okej, så jag läste precis en underbar sak på Circle Takes the Square's fansida. Det var någon kanadensare som frågade om de skulle turnera i Kanada inom en snar framtid, och Kathy, bassisten, svarade att de ville göra både det och turnera i Europe.. Nästa år!!! Det hela lät ganska osäkert, men det är det första jag hört om att eventuellt komma hit.
"We haven't committed to any other tours at this time. Ideally we'd love to go out west again, but we also want to do Europe extensively. Maybe we can do both next year, but I'm not sure."
Helt underbart.
"We haven't committed to any other tours at this time. Ideally we'd love to go out west again, but we also want to do Europe extensively. Maybe we can do both next year, but I'm not sure."
Helt underbart.
lördag 24 september 2011
Drömmar
I Maj 2009 bestämde jag mig för att starta en drömdagbok, mest för att det var spännande. Jag har skrivit it den till och från fram tills idag, och har uppskattningsvis 40 sidor av nedtecknade drömmar i den. Vissa är helt utflippade, som jag inte kommer ihåg, medan vissa drömmar har stannat kvar i minnet.
Det första jag märkte när jag började skriva ned mina drömmar, var att jag kom ihåg drömmarna bättre, och drömde mycket oftare än förut.
Några av dessa drömmar är så tydliga och innehåller så starka intryck att jag tänker på dem i ett par dagar efteråt. De förändrar mitt sätt att se på vissa saker för en kort stund, de manipulerar ibland mina känslor för olika personer. Ibland väcker de en vilja att utföra något speciellt, t.ex. paddla kanot, och ibland väcker de helt omotiverade känslor (dröm-motiverade, möjligtvis?).
När man tänker på det så låter det som om jag är helt over the rainbow. Vilket jag kanske är. Men detta händer inte särskilt ofta, jag kommer ihåg kanske 5 sådana drömmar jag haft under dessa tre åren.
Jag har träffat två personer som jag vet har drömt en sådan dröm, så jag är förmodligen inte ensam om dem.
Over and out.
Det första jag märkte när jag började skriva ned mina drömmar, var att jag kom ihåg drömmarna bättre, och drömde mycket oftare än förut.
Några av dessa drömmar är så tydliga och innehåller så starka intryck att jag tänker på dem i ett par dagar efteråt. De förändrar mitt sätt att se på vissa saker för en kort stund, de manipulerar ibland mina känslor för olika personer. Ibland väcker de en vilja att utföra något speciellt, t.ex. paddla kanot, och ibland väcker de helt omotiverade känslor (dröm-motiverade, möjligtvis?).
När man tänker på det så låter det som om jag är helt over the rainbow. Vilket jag kanske är. Men detta händer inte särskilt ofta, jag kommer ihåg kanske 5 sådana drömmar jag haft under dessa tre åren.
Jag har träffat två personer som jag vet har drömt en sådan dröm, så jag är förmodligen inte ensam om dem.
Over and out.
torsdag 22 september 2011
Ett stycke Sci-fi
Okej, så jag kände för att skriva något sci-fi:igt. Men samtidigt så blev jag lite inspirerad av Dostojevski och de andra realisterna, i och med att vi läser böcker från realismen i svenskan, så jag bestämde mig för att kombinera dem två, vilket resulterade i följande sak på bussen på väg hem (Texten är inte bearbetad, så den kan vara lite oflytande och slarvig):
Jonathan Starwhite satt på golvet med sin väska i knät. Med ryggen lutad mot en metertjock glasruta, som visade den oändliga utsikt som universum kan bjuda på, satt han och väntade, stirrade framför sig.
I väskan fanns tre måltider inpackade i folie, en grön- och vitrutig skjorta, ett par grå byxor, strumpor, underkläder, samt ett par öronlappar mot kylan. I ytterfacket låg, bland annat, en liten behändig gastub med tecknen "O2" med stor gul text på sidan, och en gasmask stor nog att täcka båda näsa och mun. I fickan hade han ett värdekort tankat med 13000 i valutavärde; ett förvånansvärt högt belopp för en man sittandes på en skyttelstations golv.
Salen han satt i var av gigantiska proportioner. På ena väggen trängdes snabbmatskedjor och souvenirbutiker tillsammans med överlevnadsaffärer och skrotkrängare. Mitt i salen fanns bänkar i en rak linje som löpte från ingången till andra änden av rummet, där Jonathan nu satt. De var av ett träliknande material, och fylldes från och till av tiggare, resande, folk med måltider från snabbmatsbutikerna, och varelser som inte hade något bättre för sig än att bara sitta där och titta. På den andra långsidan i det avlånga rummet fanns ett stort antal numrerade portar, märkta "avgång" och "ankomst". De öppnades alla sporadiskt när resenärer kom eller gick.
Jonathan Starwhite betraktade dem. Snart slog han fast ett återkommande beteende hos både ankommande och avresande resenärer:
De som var på väg ut till en skyttel såg för det mesta sammanbitna ut, som om de förberedde sig, eller var förberedda på, ett styrkeprov av grov kaliber. Men det typiska återkommande beteendet var det som uppstod när porten med ett ventilerande läte öppnade sig. Resenären stannade då upp, beslutsamheten som bortblåst ur hans blick. De vände sig från porten, och scannade nästan metodiskt sin omgivning, förmodligen i ett försök att memorisera hur omgivningen såg ut, insupa alla intryck, som ett djupt andetag precis innan en lång undervattenspromenad. De stirrade särskilt intensivt på folkblandningen på bänkraderna i mitten av rummet, på de lekande fattigbarnen, på butikerna. Jonathan Starwhite fick en känsla av obehag när han såg dem stå sådär, plötsligt övermannade av osäkerhet. Men varje gång porten med sitt pysande läte började stänga sig, fattade de tag i sin beslutsamhet igen, och klampade ut ur rummet, utan att ge omgivningen något vidare ögonkast.
De som kom ut ur portarna såg i nästan 100% av fallen sig om på samma sätt som de avgående i hallen. Men de visade inga tecken på osäkerhet; endast tårögd glädje. Många av dem blev så tagna att de tvärt stannade i dörröppningarna så att de bakomvarande gick rakt in i dem. Detta fick de flesta att komma till sans och gå vidare, men några fick bli omruskade innan de på darriga ben trevade sig in i civilisationens mångfald.
En av dessa vingliga ankommande satte sig osäkert bredvid Jonathan. Under tystnad sträckte han ut benen och gled ned i halvliggande ställning, helt och hållet avslappnad. Med sin bruna keps och kraftiga skägg såg han ut som en avdankad alkoholist.
"Jag kan inte fatta det." sade den skäggige mannen.
"Vad är det du inte kan förstå? Det faktum att det fortfarande finns snabbmatsbutiker?" frågade Jonathan. Det dröjde ett par djupa andetag innan de skäggige mannen svarade.
"Ja... Det, och att det finns lekande barn. De springer här på stationens golv och har roligt, som om världen vore inget annat än god!"
"Jag misstänkte att det var något sådant. Jag såg dig komma ut från skytteln. Har du rest långt?"
"Långt och långt... Varje resa jag gör är sådan här: Ångest och ett stort mått beslutsamhet innan, ångest och ett stort mått mod under resans gång, och utmattning med ett mått tacksamhet när jag kommit fram. Men den här gången var det värre än förut."
"Jag förstår inte. Jag har suttit här och väntat i en timma, och hela tiden har jag sett det du precis beskrev; Ångest och beslutsamhet, utmattning och tacksamhet. Men vad är de så rädda för?"
"Du har aldrig varit härifrån, eller hur?"
"Nej, men jag är på väg just nu, faktiskt. Jag väntar på min kamrat som är och kollar priser och ser om vi kan få skjuts någonstans."
Ja, fortsättning följer, kanske. Om jag orkar spinna vidare på det här konceptet.
Over and out.
Jonathan Starwhite satt på golvet med sin väska i knät. Med ryggen lutad mot en metertjock glasruta, som visade den oändliga utsikt som universum kan bjuda på, satt han och väntade, stirrade framför sig.
I väskan fanns tre måltider inpackade i folie, en grön- och vitrutig skjorta, ett par grå byxor, strumpor, underkläder, samt ett par öronlappar mot kylan. I ytterfacket låg, bland annat, en liten behändig gastub med tecknen "O2" med stor gul text på sidan, och en gasmask stor nog att täcka båda näsa och mun. I fickan hade han ett värdekort tankat med 13000 i valutavärde; ett förvånansvärt högt belopp för en man sittandes på en skyttelstations golv.
Salen han satt i var av gigantiska proportioner. På ena väggen trängdes snabbmatskedjor och souvenirbutiker tillsammans med överlevnadsaffärer och skrotkrängare. Mitt i salen fanns bänkar i en rak linje som löpte från ingången till andra änden av rummet, där Jonathan nu satt. De var av ett träliknande material, och fylldes från och till av tiggare, resande, folk med måltider från snabbmatsbutikerna, och varelser som inte hade något bättre för sig än att bara sitta där och titta. På den andra långsidan i det avlånga rummet fanns ett stort antal numrerade portar, märkta "avgång" och "ankomst". De öppnades alla sporadiskt när resenärer kom eller gick.
Jonathan Starwhite betraktade dem. Snart slog han fast ett återkommande beteende hos både ankommande och avresande resenärer:
De som var på väg ut till en skyttel såg för det mesta sammanbitna ut, som om de förberedde sig, eller var förberedda på, ett styrkeprov av grov kaliber. Men det typiska återkommande beteendet var det som uppstod när porten med ett ventilerande läte öppnade sig. Resenären stannade då upp, beslutsamheten som bortblåst ur hans blick. De vände sig från porten, och scannade nästan metodiskt sin omgivning, förmodligen i ett försök att memorisera hur omgivningen såg ut, insupa alla intryck, som ett djupt andetag precis innan en lång undervattenspromenad. De stirrade särskilt intensivt på folkblandningen på bänkraderna i mitten av rummet, på de lekande fattigbarnen, på butikerna. Jonathan Starwhite fick en känsla av obehag när han såg dem stå sådär, plötsligt övermannade av osäkerhet. Men varje gång porten med sitt pysande läte började stänga sig, fattade de tag i sin beslutsamhet igen, och klampade ut ur rummet, utan att ge omgivningen något vidare ögonkast.
De som kom ut ur portarna såg i nästan 100% av fallen sig om på samma sätt som de avgående i hallen. Men de visade inga tecken på osäkerhet; endast tårögd glädje. Många av dem blev så tagna att de tvärt stannade i dörröppningarna så att de bakomvarande gick rakt in i dem. Detta fick de flesta att komma till sans och gå vidare, men några fick bli omruskade innan de på darriga ben trevade sig in i civilisationens mångfald.
En av dessa vingliga ankommande satte sig osäkert bredvid Jonathan. Under tystnad sträckte han ut benen och gled ned i halvliggande ställning, helt och hållet avslappnad. Med sin bruna keps och kraftiga skägg såg han ut som en avdankad alkoholist.
"Jag kan inte fatta det." sade den skäggige mannen.
"Vad är det du inte kan förstå? Det faktum att det fortfarande finns snabbmatsbutiker?" frågade Jonathan. Det dröjde ett par djupa andetag innan de skäggige mannen svarade.
"Ja... Det, och att det finns lekande barn. De springer här på stationens golv och har roligt, som om världen vore inget annat än god!"
"Jag misstänkte att det var något sådant. Jag såg dig komma ut från skytteln. Har du rest långt?"
"Långt och långt... Varje resa jag gör är sådan här: Ångest och ett stort mått beslutsamhet innan, ångest och ett stort mått mod under resans gång, och utmattning med ett mått tacksamhet när jag kommit fram. Men den här gången var det värre än förut."
"Jag förstår inte. Jag har suttit här och väntat i en timma, och hela tiden har jag sett det du precis beskrev; Ångest och beslutsamhet, utmattning och tacksamhet. Men vad är de så rädda för?"
"Du har aldrig varit härifrån, eller hur?"
"Nej, men jag är på väg just nu, faktiskt. Jag väntar på min kamrat som är och kollar priser och ser om vi kan få skjuts någonstans."
Ja, fortsättning följer, kanske. Om jag orkar spinna vidare på det här konceptet.
Over and out.
torsdag 15 september 2011
Saker jag skrev när jag lyssnade på Helios
Helios är ett instrumentalt band som går att finna på min spellista för sagda genre. http://open.spotify.com/track/6fLdGQLerhJ5GfRaDtUeMv började jag lyssna på, och skrev precis det musiken fick mig att tänka på i skrivande stund, med bokstäver mot mina fingertoppar.
Som du kan tänka dig blev det lite trippigt. Hursomhelst, här är det.
Jepp. Jag hoppas inte att det blir så jobbigt när vi ska ut och övernatta på tisdag-onsdag.
Som du kan tänka dig blev det lite trippigt. Hursomhelst, här är det.
Jag sitter ned. Det är mörkt, kylan sluter sig om min hud som vatten. Jackan skyddar inte, den bara finns där som en tyngd. Jag känner fingertoppar smeka mitt ansikte, bara tio precis kännbara beröringar. De trycker mot mitt bakhuvud, rör sig mot min hals, fortsätter på min rygg, innanför tröjan. Längs ryggraden. Vid korsryggen flyter de ut till en värme, ett bälte som breder ut sig över hela min kropp, en centimeter i taget.
I samma stund finns månen på en himmel jag aldrig sett förr. Jag är lätt som ett körsbärslöv när jag lyfter från marken med vinden under mina armar, ben och mage. Tusen grenar slår mot plåttaken till de skjul under mig som är oupplysta. Det finns ingen stad här, bara skjul och träd. Ett moln absorberar mig, och jag blir dimman, fukten. Jag hostar, försöker använda mina lungor, men de fräser av svavelförgiftning. Molnet faller som ett regn på en ö i natten, alldeles vid ett land täckt av kilometerhöga byggnader. Jag regnar över staden. Jag faller, de miljoner regndroppar som delar mitt medvetande. Jag träffar ett kyssande par, ett paraply hängandes i ett träd, bortblåst från sin ägare, tak, bilar och gator. En man träffar jag i nackenhåret, och han stannar. Jag ser världen med hans ögon, minns hans liv, känner hans skjorta smeka mina armar. Var jag på väg någonstans? Hans minnen slår ut som rosor framför mina ögon, och jag vet. Han var på väg vart som helst i regn och natt och blåst.
Jepp. Jag hoppas inte att det blir så jobbigt när vi ska ut och övernatta på tisdag-onsdag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)