I en pizzeria vid nederländska gränsen

Vi var så nära gränsen att vi nästan kunde känna doften av nedförsbackar, medvind och solsken. Att det var just dessa dofter vi tyckte oss känna, var för att vi under den senare delen av Tyskland endast hade drömmen om en nederländsk utopi att leva på för att inte tappa modet helt och säcka ihop utan vidare i de sporadiska regnskurarna och den allestädes närvarande motvinden.
Om man tänker sig ett belöningssystem med "morötter" i flera nivåer, så var passerandet över den nederländska gränsen den Ultimata Moroten, medan vi hade nåendet av dagens campingplats på "nivå två", och fikapaus på ett Bäckerei (=bageri) (av oss uttalat "bäckerej" (för att humor tar sig konstiga former när det enda man gör i veckor i sträck är att cykla), något som vår övernattningsvärd i Hamburg var snabb på att rätta oss för) på "nivå ett", den närmaste moroten (sluta störa dig på att jag säger "morot" istället för "delmål", morötter är ju så mycket godare än delmål (trots att delmål låter lite som "mellanmål" (herregud, nu gör jag det där med parenteserna igen))).

Så vi var enormt nära vår Ultimata Morot. Vi cyklade parallellt med gränsen på väg till en liten stad där vi kunde svänga av för att komma till vårt efterlängtade paradis av konstanta nedförsbackar och vinande medvind. I denna lilla stad, som jag tror hette Weener ("En riktigt kass stad, vill jag minnas" -Albin), bestämde vi oss för att unna oss en pizza (igen).
Huvudpizzabagaren var den minst pizzabagarlika pizzabagaren jag någonsin sett. Han var kort. Han hade en gäll men ändå raspig röst (en sådan raspighet man förknippar med mörka röster). Han var  högljudd. Han skämtade om varför vi skulle till just Amsterdam (0 poäng i skämtoriginalitet).
Innan han lät oss beställa så ville han prata om "de snygga svenska tjejerna". Jag svarade att Norge minsann hade ännu snyggare tjejer (någonting var jag ju tvungen att svara, annars hade det blivit pinsamt), varpå han blev jätteglad och utbrast "You are perfect, my friend!" på sin dåliga tyskengelska.

Vi satte oss utanför, fick pizzorna, och blev prompt besvikna av dem. De hade väldigt många ingredienser (de jag kommer ihåg just nu är majs och paprika) med ett lager ost ovanpå, vilket gjorde att påläggen blev som ett täcke som åkte av när man försökte äta pizzan. Den hade andra dåliga kvalitéer, men dessa har jag lyckligtvis glömt.
 När jag gick för att pröjsa för krubbet, som kidsen säger numera, så ville han höra om jag tyckte att hans pizza var godare än pizza i Sverige. Detta ställde mig inför ett dilemma. Skulle jag ljuga den lilla pizzabagaren rakt ned i ansiktet? Detta kunde jag inte tillåta mig, och min hjärna satte igång att räkna ut ett sätt att undvika frågan, alternativt ge ett väldigt diplomatiskt svar. I mitt försök att svara på frågan istället för att springa därifrån så märkte jag att min mun höll på att säga att dessa pizzorna var mycket bättre än i Sverige, men mina ärlighetskretsar ändrade på meningen mitt i yttrandet av den, och resultatet blev:
"These are so much good!"
Personalen genomskådade mig. Vi betalade och cyklade vidare.

Äcklig pizza

Jag väntade inte tills på torsdagen med att diska, som jag skrev i förra inlägget. Det gick istället ca. en och en halv vecka innan jag gjorde det.
 I slutet av denna tidsperiod verkade tröskeln till köket minst en meter högre än dess verkliga höjd på 0,8 cm (obs, ögonmått).
 Att röra sig därinne var ångestframkallande då torkat äppelkött satt fast överallt på golvet och kändes strävt mot strumplästen.
Att laga mat därinne var nästan omöjligt på grund av den ogästvänliga miljön. Jag får dock gratis mat på jobbet, och behöver därför inte lida så mycket av bristen på matlagning, med en kvälls undantag:
 Jag hade skjutit maten framför mig alldeles för länge p.g.a. brist på mjölk att ha i flingorna (ja, flingor till middag, döm mig inte), så jag cyklade upp till Eklanda pizzeria, beställde pizza (hittade inte numret online) och väntade en oändlig pizzatid (1 pizzatid = tidsenhet för framställning av 1 pizza), för att sedan paniskt (detta ord finns f.ö. på sidan 666 i SAOL) cykla hem och skoningslöst knö i mig pizza och cola. MEN SÅ PLÖTSLIGT:

kände jag en känsla längst bak i munnen av salivation, som ofta brukar följas av våldsamma kräkningar. Jag hade munnen full av pizza just då, och insåg att jag ätit för mycket, för snabbt, efter att ha varit för hungrig. Jag satte mig blickstilla och koncentrerade mig på att behålla maten, alltmedan den senaste tuggan av pizza degade ihop sig till en fuktig klump i min mun. Det var som en tickande bomb, för jag visste att jag till slut skulle bli så äcklad av att ha mat i munnen att det skulle knuffa mig över gränsen till kräkning som jag just då balanserade på.
 Jag stålsatte mig och försökte stänga av mitt medvetande som en buddhistmunk i zen-meditation.
 Jag hade ett mål; att inte spy. För att uppnå detta måste jag spotta ut degklumpen utan att bli äcklad av utspottandet.
Jag blundade, böjde mig mot pizzakartongen och förlöste ur min mun en marinerad matbit, som ett oälskat, aborterat foster, och täckte den omedelbart med servetter. Jag slapp spy.

Summan av kardemumman gick att allting gick bättre än hur det hade kunnat gå.

Over & out.

Fruktkött överallt

Genom att vara halvmedveten om genomgångarna i näringslära på lektionerna jag måste vara på trots att jag inte läser ämnet i fråga (spä ut 1 dl passiv aggressivitet per 10 l nöjdhet över att slippa plugga in all den tråkiga sörja som mina klasskamrater måste) har jag fått reda på att jag varje dag  får i mig:
 * För lite vätska
 * För lite näring

Uppenbarligen skall jag ligga på runt 2500 kilokalorier per dag, men jag är tveksam på om en liten skål flingor+juice+macka, baguette till lunch och nån sorts soppa till middag täcker den energibudgeten.
 Detta blev jag påmind om igår, när jag intog exakt precis den ovan nämnda matsedeln (inklusive en marabouchoklad såklart) på samma dag som jag fick nog av att låta äpplena stå och ruttna i sin påse, och bestämde mig för att påbörja Projekt Äppelcider.
 Det var att skölja, skära, rensa, mixa, pressa, rensa pressen om och om igen i, om jag får gissa, sjuttielva timmar. Jag började känna mig vimmelkantig efter det åttiosjuttonde äpplet, och tänkte att det fanns en till anledning, utöver sällskapet, varför det är gött att göra sådana här saker tillsammans med någon.
 I slutändan hade jag en liten gryta med brun vätska, kanske två-tre liter. Det är svårt att inte känns sig lite snuvad på konfekten när man får två liter juice av typ 20 liter frukt (med risk för överdrift, så som med föregående nämnande av siffror). Med i resultatet fanns även ett kök nedstänkt av strimlat fruktkött, nedsmutsade verktyg, och ännu mer strimlat fruktkött. Aldrig har det gått långsammare att koka gröt än igår. Använde rikligt av kryddan Hunger (den bästa kryddan, enligt många).
Nu sitter jag i skolan och bävar inför rengöringen som jag kommer att behöva skjuta upp tills på torsdag, p.g.a. jobb och skola.

Haha, jag borde verkligen diskat igår. Attans va.

Over & out.

Baguettestället

Ett av mina favoritlunchställen ligger mellan Korsvägen och Berzeliigatan. När man kommer in genom entrén, som skuggas av en stor, grön- och rödrandig markis, ser det ut som om någon smällt upp en mackförsäljning i lagret på en Ica-butik. Väggen till vänster är skymd av drickabackar, som är halvskymda av ett draperi med asiatiska tecken, upphängt halvhjärtat. Längre fram står två drickkylar. Till höger finns tre lite för trångt placerade bord med obekväma stolar. I taket hänger lysrörsarmaturer som ytterligare förstärker känslan av att vara på ett lager. Ovanför disken hänger en meny från taket i kedjor.
De som driver stället är en asiatisk kvinna som talar i utropstecken ("Kan jag hjälpa nästa!" "Vill du ha dricka!" "Vill du betala med kort!"), och en blek, tråkig (det är verkligen det enda jag kan beskriva honom som) man som står i köket bakom och gör baguetterna efter vad som fattas på menyn (kvinnan ropar "Ljust bröd! Räkröra! Skinka!").

De har otroligt många ingredienskombinationer att välja mellan, baguetterna är stora, och det kostar 35 spänn med dricka (de har, utöver den vanliga läsken, mjölk, fruktdryck, julmust, smultronläsk och andra konstigheter).
Jag är inte ensam om att uppskatta priset. Under lunchtid ockuperas butikens alla fem kvadratmetrar av hungriga människor.

På Vasagatan ligger ett ställe som säljer baguette och dricka för trettionio kronor. Men det är värt den långa resan för att få det lite, lite billigare, och få höra butiksbiträdet anfalla luften med sina utropstecken.

Over & out.

Pumpa.

Jag är inte bäst på att använda kamera. Speciellt inte i ett mörkt rum, men jag försökte.
Pumporna är en av de två anledningar jag har till att hela tiden se fram emot Halloween. Både pumpapaj och rostade pumpafrön är underbart, och bör testas av alla (som ändå köper pumpa att göra en lykta av).
 Den andra anledningen är att man får en ursäkt att träffa sina vänner och se på skräckfilm, något som görs alldeles för lite i världen, enligt min åsikt.

Middagsbekymmer

Idag har jag nått en milstolpe i mitt ensamboende;
Idag står jag villrådig inför valet av middagsmat.

Det kanske är så att min mors besök avbröt en rytm som jag lyckats lägga mig till, en rytm, ett flöde, en dans. Men nu när timmen börjar gå mot rollspelsdags och köpcentret kallar mig så har jag svårt för att bestämma mig.
  De senaste dagarna har jag ätit den kycklinggryta som modern lagade när hon var här, och under besöket så åt vi på restaurang. Så det kanske bara är så att min kulinariska kreativitet är lite rostig.
Jag får väl hoppas att knuten löser sig själv när jag väl är framme.

Over and out.

Sjukarns, också

Jag har nu skaffat mig en gitarr. Det är en snäll gammal sak, menad för förstärkare men elektroniken är trasig. £15 kostande den, vilket gjorde mig nöjd. Pantbanker är underskattad slags mekanism, skulle man kunna tro. Om det är så vet jag dock ej.

 Något som inte är underskattat är sjukdom, så som den jag lyckats sörpla i mig. Symtom innefattar:
  Se ut som en knarkare
  Känna sig som en knarkare modell äldre
  Knarka C-vitaminer och febernedsättande.

Här kommer lite bilder, i brist på annat (vänta er mer grafitti så fort jag lokaliserat fler godbitar att publicera.):

Från Pride, uppenbarligen.  Den lilla gruppen med specialutformade ballonger sågs gunga fram och tillbaka bakom folkmassorna under hela paraden.

HOW TO: fönsterisolation

FÖRE:

 EFTER:

... WIN!

 Sjukmat. Kände mig hemma när jag stod där och stekte pannkakor med udda och buckliga stekpannor, med min trogna decilitermåttsuppsättning liggandes på bänken bredvid som en hund som väntar på husse.


Och här ligger båtar som man INTE KAN HYRA och skrattar åt mig.

The making of Späzle

How to complete the procedure of making Späzle/german home-made noodles (successfully or otherwise):

Alternative 1: Go to southern germany or eastern france, and ask someone to do it for you.

Alternative 2: Do it yourself
Things you need:
A Retardedly Designed Späzle Grater (henceforth referred to as a "RDSG")
An infinite supply of happy thoughts (you will need them excessively)
A kitchen which will survive drowning in spilt paste.
Ingredients (flour+eggs+salt+water)
At least 3 hands.

How to do it:
Mix everything, add an insufficient amount of salt.
Boil LOTS OF WATER. in a BIG POT.
Put the paste in the RDSG, put it over the pot, pull the RDSG back and forth to make the paste drop down in the water looking like sickly, mutated tadpoles.
Spill at least 50% of the paste onto the stove in the process. Utilize your supply of happy thoughts.
Let it boil "once or twice" (quote from the instructions you got with the RDSG)
Fry 8 meatballs.
Put on a plate. Eat. Regret not making any sauce.