Jag är löjligt bra på att kolla hur många visningar jag har på mina bloggar. Det är nästan så att jag skäms att jag bryr mig såpass, men ja, vad ska jag säga? Jag är nyfiken. Nyfiken på hur många som har läst det jag skrivit.
För det mesta har denna blogg ett dagsmedelvärde på 1 besökare. Men ibland så skjuter linjediagrammet i höjd. Idag klockan fyra på morgonen kom till exempel nitton besökare och läste igenom en hel drös gamla inlägg. Eller var det kanske en och samma besökare som klickade in sig på bloggen nitton gånger?
Jag har ju inte riktigt koll på hur blogger.com räknar sin besökarstatistik, men en liten del av mig vill låtsas som om det kanske är något forum som länkat detta mitt oansenliga Tankeplank, och att besökarna kommit därifrån. Men det är förmodligen bara en eller ett par som klickat sig hit många gånger. Oh well. Intressant men egentligen ganska egalt.
Jag hade något annat att skriva om från början, men sedan jag tog en paus precis i styckespausen här ovan för att skala räkor, tycks detta ännu oskrivna mysterium ha sagt tack och adjö. Jag skall tålmodigt vänta på dess återkomst.
Over and out.
lördag 14 april 2012
tisdag 10 april 2012
Kaffet har kallnat.
Kaffet har kallnat. Bullarna har blivit torra. Jag har suttit på min stol och stirrat på mikrovågsugnen i över en timme nu. Solen som sken in genom köksfönstren när jag satte på kaffet har dragit sig tillbaka bakom träden. Det vet jag eftersom det alltid är bakom träden vid slutet av gatan som solen går ned. Jag tittar inte ut genom fönstren.
Mina skinkor har domnat bort. För en kvart sedan ringde telefonen. Jag såg hur den blinkade och skrek på mig att svara. Jag kunde ha sträckt ut armen och svarat, men jag lät det ringa. Tillslut tystnade den, och jag fortsatte att stirra på mikron.
Det ringer på dörren. I mitt huvud föreställer jag mig vem det kan tänkas vara som står och vill att jag kommer och öppnar. Tidningsförsäljaren slutade komma hit på förmiddagarna för flera månader sedan, eftersom jag numera aldrig köper något. Jehovas Vittnen har aldrig brytt sig om att komma till vår gata. Mormor och Morfar går alltid in precis efter knackningen.
Det bultar hårt i dörren. Självklart. Det är min jämnårige granne, som anser att ingen har rätt att neka någon ett besök om man är hemma. En gång tog han till vapen för att bryta ned min retligt tysta ytterdörr. Den gången brydde jag mig nog för att ge honom en utskällning.
Bultandet ljuder ännu gång genom huset medan mitt ansikte ger mig en förvrängd blick från mikrougnens plastfönster. ”Han bultar på ditt medvetande. Vakna. Res dig. Vakna.” Spegelbildens mun rör sig långsammare än ordens uttal.
Jag ställer mig upp. Ett krafsande på dörren varnar om att min förnekade gäst författar något på en lapp. Förmodligen med en hårt pressad filtpenna. Ljudet växer i intensitet medan jag går steg för långdraget steg mot dörren. Ett svagt minne av nyfikenhet tar ett par lika långdragna steg på insidan av min mage. I dörrfönstret syns endast himmel och solnedgångsträden. Ingen granne, inget tidningsbud. Krafsandet fortsätter. Jag lägger handen på handtaget och öppnar.
Mina skinkor har domnat bort. För en kvart sedan ringde telefonen. Jag såg hur den blinkade och skrek på mig att svara. Jag kunde ha sträckt ut armen och svarat, men jag lät det ringa. Tillslut tystnade den, och jag fortsatte att stirra på mikron.
Det ringer på dörren. I mitt huvud föreställer jag mig vem det kan tänkas vara som står och vill att jag kommer och öppnar. Tidningsförsäljaren slutade komma hit på förmiddagarna för flera månader sedan, eftersom jag numera aldrig köper något. Jehovas Vittnen har aldrig brytt sig om att komma till vår gata. Mormor och Morfar går alltid in precis efter knackningen.
Det bultar hårt i dörren. Självklart. Det är min jämnårige granne, som anser att ingen har rätt att neka någon ett besök om man är hemma. En gång tog han till vapen för att bryta ned min retligt tysta ytterdörr. Den gången brydde jag mig nog för att ge honom en utskällning.
Bultandet ljuder ännu gång genom huset medan mitt ansikte ger mig en förvrängd blick från mikrougnens plastfönster. ”Han bultar på ditt medvetande. Vakna. Res dig. Vakna.” Spegelbildens mun rör sig långsammare än ordens uttal.
Jag ställer mig upp. Ett krafsande på dörren varnar om att min förnekade gäst författar något på en lapp. Förmodligen med en hårt pressad filtpenna. Ljudet växer i intensitet medan jag går steg för långdraget steg mot dörren. Ett svagt minne av nyfikenhet tar ett par lika långdragna steg på insidan av min mage. I dörrfönstret syns endast himmel och solnedgångsträden. Ingen granne, inget tidningsbud. Krafsandet fortsätter. Jag lägger handen på handtaget och öppnar.
fredag 30 mars 2012
Korten på bordet
Nu har jag gått på en tråd, följt ett nystan i snart nitton år. I sommar tar det slut. Det är dags att själv börja leta efter en utväg ur labyrinten. Jag hoppas kunna göra ett beslut, något som ger mig något nytt, som tar mig ifrån allt. Jag skall bli uteliggare, jag skall bli affärsinnehavare vid en motorväg på landsbygden, jag skall bli oligark i saudi-arabien. Jag skall bli svartmagiker eller pilbågsmästare, jag skall gå på Satans stora bal, jag skall tala med en vacker tjej, och inte göra bort mig. Jag skall regera på alla nattklubber i Göteborg, jag skall förespråka det klara sinnets fördel, jag skall bli politiker. Jag skall gå och aldrig mer komma tillbaka.
Men egentligen skall jag sikta högt och bli besviken.
Men egentligen skall jag sikta högt och bli besviken.
onsdag 7 mars 2012
Första magiska, trevande stegen
Jag har nu tagit mina första steg in i världen som kallas geocaching. Eftermiddagarna blir för korta, och sommaren verkar vara alldeles för långt borta för att jag skall känna mig nöjd. Jag har nu hittat fyra små skatter på Björkö: Den första kamouflagefärgad, upphängd i en en (busken, du vet), och ungefär lika stor som en gammaldags kamerafilm-behållare. Så, det var en utmaning att få syn på den.
De andra tre låg i bergsskrevor, under stenar, eller både och.
det finns en sorts pryl som kallas geocoin, som är ett föremål som har en unik kod ingraverad på sig. Dessa geocoins skall man flytta från cache till cache (en cache är behållaren som man letar efter, om det inte framgick). Koden skriver man in på geocaching.com , och man får då reda på vilka andra som har hittat den lilla prylen, samt var den har varit.
Jag hittade en som har varit i USA, Tjeckien, Schweitz, och som på något konstigt sätt hamnade femhundra meter från mitt hus. Jag skrev in koden på hemsidan, och såg dess resväg, tillsammans med foton av den i ett Schweitziskt bergslandskap.
Det var lite av en surrealistisk upplevelse.
De andra tre låg i bergsskrevor, under stenar, eller både och.
det finns en sorts pryl som kallas geocoin, som är ett föremål som har en unik kod ingraverad på sig. Dessa geocoins skall man flytta från cache till cache (en cache är behållaren som man letar efter, om det inte framgick). Koden skriver man in på geocaching.com , och man får då reda på vilka andra som har hittat den lilla prylen, samt var den har varit.
Jag hittade en som har varit i USA, Tjeckien, Schweitz, och som på något konstigt sätt hamnade femhundra meter från mitt hus. Jag skrev in koden på hemsidan, och såg dess resväg, tillsammans med foton av den i ett Schweitziskt bergslandskap.
Det var lite av en surrealistisk upplevelse.
lördag 3 mars 2012
Geocaching+storytelling=Braincrack
Så som Ze Frank uttryckte det, är det bäst att få en idé ur systemet innan den slår rot och man blir beroende av att planera den. Så kallat braincrack. I följande text vräker jag ur mig mitt crack:
När jag idag stod på balkongen och borstade tänderna i morgonrock klockan halv tre, tänkte jag på när jag gick vilse här på björkö för ett par dagar sedan.
Jag följde en stig jag aldrig följt förut, som passerade genom ett före detta militärområde, med en hel drös igenmurade bunkrar. Så tog stigen slut i en ravin med ännu en igenmurad bunkeröppning. Jag tog mig igenom ravinen, och följde en viltstig. Det var då jag lärde mig att vilt inte har något emot att gå genom träskmark eller bäckar, vilket jag med mina tygskor har.
Jag har gjort ett par lama försök på geocaching i min ungdom. Första gången gick jag och min storebror ut alldeles för sent med en alldeles för dålig GPS, vilket ledde till att vi hade en sjömil i kvadrat att leta igenom i skymningsmörker med en fungerande ficklampa. Vi gick hem kalla och besvikna.
Andra försöket kom samma intensiva vinter. Jag tog på mig dubbla byxor, min lojala kinesiska piratkopia till Canada Goose-jacka, mössa och vantar, och stoppade på mig den kassa GPS:en. Den här gången gick jag ut på förmiddagen, och valde en cache med ledtråd med koordinaterna. Jag klättrade in bakom ett buskage vid vägen, letade och hoppades att ingen jag kände skulle gå förbi. Ingen lycka den gången heller.
Just nu har jag gått ned mig i berättandets träsk. Jag håller på med två skrivprojekt: ett jag borde göra men aldrig gör och ett som jag vill göra men förbjuder mig själv från att göra, p.g.a. att jag måste skriva på det försnämnda.
Så kom det sig att idéerna storytelling och geocaching slogs ihop i mitt huvud.
Jag tänker mig en serie med caches, en novell till varje, där föremålet i cachen har betydelse för storyn. Novellerna skall vara relaterade till varandra, till exempel en serie noveller som handlar om en människas äventyrliga liv.
Varje cache skall markera en viktig händelse i människans uppväxt, helst en som bjuder på underhållande läsning, och innehåller ett för historien betydande objekt att lägga i cachen.
Storyn kan handla om flera personer, med en stor cache där de två karaktärerna till slut möts, eller skiljs åt för alltid.
I varje cache kan nästa del av historien ligga, om man nu vill göra det ännu lite mer motiverande.
Det skall helst även vara ett litet äventyr att ta sig till cachen -- den kanske ligger på en ö som man endast kan nå genom att paddla eller simma. Men som sagt, platsen måste framgå i novellen. Eller så finns platsen gömd som en gåta i texten (vid sidan av koordinaterna, förstås)!
Det är bara alldeles för synd att jag inte har någon bra GPS.
När jag idag stod på balkongen och borstade tänderna i morgonrock klockan halv tre, tänkte jag på när jag gick vilse här på björkö för ett par dagar sedan.
Jag följde en stig jag aldrig följt förut, som passerade genom ett före detta militärområde, med en hel drös igenmurade bunkrar. Så tog stigen slut i en ravin med ännu en igenmurad bunkeröppning. Jag tog mig igenom ravinen, och följde en viltstig. Det var då jag lärde mig att vilt inte har något emot att gå genom träskmark eller bäckar, vilket jag med mina tygskor har.
Jag har gjort ett par lama försök på geocaching i min ungdom. Första gången gick jag och min storebror ut alldeles för sent med en alldeles för dålig GPS, vilket ledde till att vi hade en sjömil i kvadrat att leta igenom i skymningsmörker med en fungerande ficklampa. Vi gick hem kalla och besvikna.
Andra försöket kom samma intensiva vinter. Jag tog på mig dubbla byxor, min lojala kinesiska piratkopia till Canada Goose-jacka, mössa och vantar, och stoppade på mig den kassa GPS:en. Den här gången gick jag ut på förmiddagen, och valde en cache med ledtråd med koordinaterna. Jag klättrade in bakom ett buskage vid vägen, letade och hoppades att ingen jag kände skulle gå förbi. Ingen lycka den gången heller.
Just nu har jag gått ned mig i berättandets träsk. Jag håller på med två skrivprojekt: ett jag borde göra men aldrig gör och ett som jag vill göra men förbjuder mig själv från att göra, p.g.a. att jag måste skriva på det försnämnda.
Så kom det sig att idéerna storytelling och geocaching slogs ihop i mitt huvud.
Jag tänker mig en serie med caches, en novell till varje, där föremålet i cachen har betydelse för storyn. Novellerna skall vara relaterade till varandra, till exempel en serie noveller som handlar om en människas äventyrliga liv.
Varje cache skall markera en viktig händelse i människans uppväxt, helst en som bjuder på underhållande läsning, och innehåller ett för historien betydande objekt att lägga i cachen.
Storyn kan handla om flera personer, med en stor cache där de två karaktärerna till slut möts, eller skiljs åt för alltid.
I varje cache kan nästa del av historien ligga, om man nu vill göra det ännu lite mer motiverande.
Det skall helst även vara ett litet äventyr att ta sig till cachen -- den kanske ligger på en ö som man endast kan nå genom att paddla eller simma. Men som sagt, platsen måste framgå i novellen. Eller så finns platsen gömd som en gåta i texten (vid sidan av koordinaterna, förstås)!
Det är bara alldeles för synd att jag inte har någon bra GPS.
lördag 25 februari 2012
På begäran av Måns.
Här är ännu ett inlägg om de eminenta Circle Takes the Square. Just här rankar jag låtarna från As the roots undo, från bäst till mindre bäst. Och eftersom jag aldrig får chansen att citera CTTS, så har jag passat på lite. Enjoy.
1. Non objective portrait of Karma.
Är väldigt svag för deras delikata uppbyggnader av stämning innan stormen släpps lös, så att säga. Och introts gitarrslinga är nog den melodi som jag mest spelat på gitarr någonsin. Tröttnar aldrig på att spela den. Med det sagt så är det inte den bästa live-låten, men nära på. Let them eat shit from our trembling hands.
2. Interview at the ruins.
Det är nu det blir svårt. Ännu en med underbart intro. Tror att det är det slutgiltiga mässandet av A murmur, from the ruins echoes softly as the roots undo, and the branch becomes, som ger den andraplatsen. En av mina favoritlåttexter.
3. In the nervous light
För att jag inte kan med att ge den något sämre. Som demoversion var den nästan sorgligt kass, jämfört med vad de lyckades göra den till på albumet. Bästa låten live, utan tvekan. Och vem tilltalas inte av bokbål egentligen? All I ever asked, was for a clean break.
4. Same shade as concrete.
Även denna sjukt bra live. Skitbra samspel i vocals. Those who wait in doubt will float like concrete.
5. Kill the switch.
Svårt att placera den här låten, eftersom den är så mångfacetterad. Somewhere out there, there's a thrill, I swear.
6. A crater to cough in.
Titeln är tydligen en lek med ordet "coffin", något som det tog mig ett par år att fatta. När jag började lyssna på dem så tror jag att den här låten låg på förstaplats. The gazing at a candle to find calm, but we all know it's at the center of the storm.
7. Crowquill.
Hamnade sist p.g.a. rörighet, och korthet. Associerar den lite med Spirit narrative på nya EP:n. My genes didn't bless me with the foresight of a sage but I know how this will end, in apologies and ink on the page.
1. Non objective portrait of Karma.
Är väldigt svag för deras delikata uppbyggnader av stämning innan stormen släpps lös, så att säga. Och introts gitarrslinga är nog den melodi som jag mest spelat på gitarr någonsin. Tröttnar aldrig på att spela den. Med det sagt så är det inte den bästa live-låten, men nära på. Let them eat shit from our trembling hands.
2. Interview at the ruins.
Det är nu det blir svårt. Ännu en med underbart intro. Tror att det är det slutgiltiga mässandet av A murmur, from the ruins echoes softly as the roots undo, and the branch becomes, som ger den andraplatsen. En av mina favoritlåttexter.
3. In the nervous light
För att jag inte kan med att ge den något sämre. Som demoversion var den nästan sorgligt kass, jämfört med vad de lyckades göra den till på albumet. Bästa låten live, utan tvekan. Och vem tilltalas inte av bokbål egentligen? All I ever asked, was for a clean break.
4. Same shade as concrete.
Även denna sjukt bra live. Skitbra samspel i vocals. Those who wait in doubt will float like concrete.
5. Kill the switch.
Svårt att placera den här låten, eftersom den är så mångfacetterad. Somewhere out there, there's a thrill, I swear.
6. A crater to cough in.
Titeln är tydligen en lek med ordet "coffin", något som det tog mig ett par år att fatta. När jag började lyssna på dem så tror jag att den här låten låg på förstaplats. The gazing at a candle to find calm, but we all know it's at the center of the storm.
7. Crowquill.
Hamnade sist p.g.a. rörighet, och korthet. Associerar den lite med Spirit narrative på nya EP:n. My genes didn't bless me with the foresight of a sage but I know how this will end, in apologies and ink on the page.
söndag 12 februari 2012
Youtube.
De senaste två-tre åren så har jag varit en flitig användare på youtube. Detta innebär dock inte att jag lagt upp videos (även om jag faktiskt för några månader sedan köpte en dräglig webbkamera i syfte att göra just det, men insåg senare att fan, jag kan inte med att sitta och prata med en kamera när det bor en hel familj i samma hus som jag), utan att jag är expert på att titta på andras videos. Och i detta område av expertis ingår även att vara väldigt lärd i konsten att skjuta upp saker och ting, till förmån för att kolla vloggar, musikcideos, parodier och sketcher.
Youtube har faktiskt i någon utsträckning tagit över en liten del av mitt liv. Jag har förändrats lite av den, fått massor av onödig men intressant kunskap, och lärt mig uppskatta karismatiska personligheter.
Så här är en liten lista på några av mina favoritkanaler på youtube. Observera att det inte finns någon kronologisk ordning i listan.
WheezyWaiter. Han var nog den första vloggaren som jag började följa. Hans videos kretsar för det mesta runt en klonmaskin, en tidsmaskin, alla djur som får plats i hans lägenhet, inte sällan världens undergång, och andra konstiga scenarion. Klonmaskinen uppfann han för slippa göra hushållssysslorna själv. När klonerna blir klara med sina sysslor så beordras dem till att hoppa ned i alligatorgropen, antingen för att Wheezy inte vill att de skall rymma, eller för att han egentligen njuter av det. Kloner som vägrat sluta som alligatoravföring är bland annat sexy clone, quiet clone, revenge clone och speech impediment clone. NOW GO WATCH.
NicePeter. Han är mest känd som upphovsmannen (vid sidan av EpicLloyd) till Epic rap battle of history, men jag tycker mer om Monday Show, vilket är en helmysig vlog om allt möjligt. Återkommande teman är låtframföranden live, öppnandet av tittarbrev (för det mesta hillarious), och... Och. Allmänt prat. ROLIGT VA? Han är mysig.
BriTANick. Otroligt roliga sketcher. Enough said.
Jacksfilms. Bitter, ond, rolig, galen. Gör musikvideos, sketcher, parodier, you name it. Återkommande är Your Grammar Sucks, där han gör sig rolig på youtubekommentatorers bekostnad.
Barelypolitical. Mest kända för deras musikvideo-/musikparodi-serie the Key of Awesome. Anställda är både människor och levande mjukisdjur.
Vsauce. 100% intressanta, konstiga, mind-blowing, äcklande och på annat vis triviala fakta. Har bland annat utforskat hur mycket den totala vikten av Internet är, varför man drömmer, hur man definerar "medvetandet", med mera. "Programledaren" Michael Stevens är obehagligt lik WheezyWaiter. Har även återkommande videos: LÜT (handlar om konstiga/roliga saker man kan köpa på internet/otherwise), IMG (Images of the week), DONG (saker som man kan "Do Online Now Guys") med mera. Rekommenderar starkt att gå in på deras kanal, klicka "videos" och sedan "playlists" (kolla in Leanback). You're welcome.
Vlogbrothers. Den första januari år tvåtusensju så bestämde sig bröderna John och Hank Green att de skulle avsluta all textbaserad kommunikation med varandra, för att endast kommunicera via vlog och telefon. John Green är prisbelönad författare, och Hank har givit ut ett för mig okänt antal musikalbum. De är båda underbart nördiga, roliga och lite smågalna. Det spelar ingen roll att de redan hållt på i fem år - man kommer snabbt in i alla konstiga internskämt. Och det spelar för övrigt för det mesta ingen större roll i vilken ordning man kollar på deras videos. Vlogbrothers är min senaste favoritkanal på youtube.
Randytaylor69. Tjugofemårig (ja, det är sant, även om hon ser ut att vara 17-18) engelska, som är bitter, rolig, nördig, kaxig, har talang för att skriva, och är intelligent (pluggar fysik på universitetet)!! Hon har dock för närvarande lagt ned sin youtubeverksamhet -- det är ej känt om hon planerar på att komma tillbaka. Men ändå, hon är värd att kolla in. Även värt att kolla in hennes vyou.com/roze .
Shane Dawson. Ärlig, rolig, gillar att klä sig i kvinnokläder (tje, han spelar en del kvinnliga karaktärer som återkommer i både hans musikvideos och vlog), och har en konstig familj. Känner att jag inte kan göra honom rättvisa i denna lilla text.
Mysteryguitarman . Gör korta, innovativa "musiksketcher", med surrealistiska videoeffekter.
Jenna Marbles. Gör otroligt roliga parodier om överdrivna könsroller/könsbeteenden. Ibland även små "rants" som är tämligen skarpsinta.
Regular Ordinary Swedish Mealtime. Vanliga svenskar som gör vanlig svensk mat på vanligt svenskt vis, med en liten nypa vildsinthet och skoningslöshet.
Furthermore finns Nerimon, Charlieissocoollike, crabstickz, FPSrussia (en ryss som demonstrerar sina vapen och är mega-badass), Olgakay, Tobuscus, Screenteamshow, CGPGrey (gör väldigt trevliga informativa videos) och theslowmoguys (som filmar saker i super-slomotion, typ explosioner och annat trevligt)
Youtube har faktiskt i någon utsträckning tagit över en liten del av mitt liv. Jag har förändrats lite av den, fått massor av onödig men intressant kunskap, och lärt mig uppskatta karismatiska personligheter.
Så här är en liten lista på några av mina favoritkanaler på youtube. Observera att det inte finns någon kronologisk ordning i listan.
WheezyWaiter. Han var nog den första vloggaren som jag började följa. Hans videos kretsar för det mesta runt en klonmaskin, en tidsmaskin, alla djur som får plats i hans lägenhet, inte sällan världens undergång, och andra konstiga scenarion. Klonmaskinen uppfann han för slippa göra hushållssysslorna själv. När klonerna blir klara med sina sysslor så beordras dem till att hoppa ned i alligatorgropen, antingen för att Wheezy inte vill att de skall rymma, eller för att han egentligen njuter av det. Kloner som vägrat sluta som alligatoravföring är bland annat sexy clone, quiet clone, revenge clone och speech impediment clone. NOW GO WATCH.
NicePeter. Han är mest känd som upphovsmannen (vid sidan av EpicLloyd) till Epic rap battle of history, men jag tycker mer om Monday Show, vilket är en helmysig vlog om allt möjligt. Återkommande teman är låtframföranden live, öppnandet av tittarbrev (för det mesta hillarious), och... Och. Allmänt prat. ROLIGT VA? Han är mysig.
BriTANick. Otroligt roliga sketcher. Enough said.
Jacksfilms. Bitter, ond, rolig, galen. Gör musikvideos, sketcher, parodier, you name it. Återkommande är Your Grammar Sucks, där han gör sig rolig på youtubekommentatorers bekostnad.
Barelypolitical. Mest kända för deras musikvideo-/musikparodi-serie the Key of Awesome. Anställda är både människor och levande mjukisdjur.
Vsauce. 100% intressanta, konstiga, mind-blowing, äcklande och på annat vis triviala fakta. Har bland annat utforskat hur mycket den totala vikten av Internet är, varför man drömmer, hur man definerar "medvetandet", med mera. "Programledaren" Michael Stevens är obehagligt lik WheezyWaiter. Har även återkommande videos: LÜT (handlar om konstiga/roliga saker man kan köpa på internet/otherwise), IMG (Images of the week), DONG (saker som man kan "Do Online Now Guys") med mera. Rekommenderar starkt att gå in på deras kanal, klicka "videos" och sedan "playlists" (kolla in Leanback). You're welcome.
Vlogbrothers. Den första januari år tvåtusensju så bestämde sig bröderna John och Hank Green att de skulle avsluta all textbaserad kommunikation med varandra, för att endast kommunicera via vlog och telefon. John Green är prisbelönad författare, och Hank har givit ut ett för mig okänt antal musikalbum. De är båda underbart nördiga, roliga och lite smågalna. Det spelar ingen roll att de redan hållt på i fem år - man kommer snabbt in i alla konstiga internskämt. Och det spelar för övrigt för det mesta ingen större roll i vilken ordning man kollar på deras videos. Vlogbrothers är min senaste favoritkanal på youtube.
Randytaylor69. Tjugofemårig (ja, det är sant, även om hon ser ut att vara 17-18) engelska, som är bitter, rolig, nördig, kaxig, har talang för att skriva, och är intelligent (pluggar fysik på universitetet)!! Hon har dock för närvarande lagt ned sin youtubeverksamhet -- det är ej känt om hon planerar på att komma tillbaka. Men ändå, hon är värd att kolla in. Även värt att kolla in hennes vyou.com/roze .
Shane Dawson. Ärlig, rolig, gillar att klä sig i kvinnokläder (tje, han spelar en del kvinnliga karaktärer som återkommer i både hans musikvideos och vlog), och har en konstig familj. Känner att jag inte kan göra honom rättvisa i denna lilla text.
Mysteryguitarman . Gör korta, innovativa "musiksketcher", med surrealistiska videoeffekter.
Jenna Marbles. Gör otroligt roliga parodier om överdrivna könsroller/könsbeteenden. Ibland även små "rants" som är tämligen skarpsinta.
Regular Ordinary Swedish Mealtime. Vanliga svenskar som gör vanlig svensk mat på vanligt svenskt vis, med en liten nypa vildsinthet och skoningslöshet.
Furthermore finns Nerimon, Charlieissocoollike, crabstickz, FPSrussia (en ryss som demonstrerar sina vapen och är mega-badass), Olgakay, Tobuscus, Screenteamshow, CGPGrey (gör väldigt trevliga informativa videos) och theslowmoguys (som filmar saker i super-slomotion, typ explosioner och annat trevligt)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)