Angående filmen Primer

Tidsresor är jobbigt. Så nedra, nedra jobbigt.
Denna lärdom, om någon, kan man ta med sig från en genomsittning av Primer. Första gången jag såg den gjorde jag misstaget att inte kolla på en internetguide om hur man följer storyn. Andra gången jag såg den - igår - hade jag en att-tänka-på-lista och ett diagram som visade steg för steg vad som händer på skärmen, samt vad som händer off-screen. Ändå var jag tvungen att pausa mellan varje scen för att kolla om jag förstått det rätt, och om inte; kolla upp vad jag missat.

 Filmen börjar med ett gäng personer som vetenskapar hit och dit i ett garage. Två av dessa är viktiga; Abe och Aaron. Dessa första tio-femton minuterna är inte så svåra att hänga med i. Men sedan blir det mer komplicerat. I första scenen efter att Abe och Aaron av misstag uppfinner tidsmaskinen, så har tidsresandet redan börjat. Låt mig förklara;
Säg att, under hela filmen, så åker de tillbaka i tiden till den "första" scenen ( = den första scenen med tidsresande) 3 gånger. Bara som exempel - jag kommer inte ihåg hur många gånger det sker.
När man ser den första scenen för första gången så har alla dessa tidsresor redan skett, men filmen berättar inte detta. Det är något man märker senare.
Varje gång de startar en tidsresa så påbörjas en ny tidslinje. Totalt så handlar det om 9 olika tidslinjer som man måste hålla koll på. Det finns en hel massor av olika tolkningar och guider, men den jag följde verkade helt okej på sammanhängande-fronten.

 Varför reser de så mycket i tiden, frågar du?
 Svaret lyder: Det börjar med att de gör det för att tjäna pengar på aktier, sedan fortsätter det med att de vill rätta till vissa misstag de begår under filmens gång, samt försöka sätta dit en kille som hotar en huvudkaraktärs fru med hagelgevär.

 Med det sagt så består upplevelsen av Primer av nästan lika stora delar story som tillfredställelsen av att att lyckas hänga med någorlunda ända fram till slutscenen. Filmen utspelar sig mellan den 21 och ~25 september, men huvudpersonerna lever igenom minst en månad av tid under dessa fem dagar.
 Det är lite som att lägga ett mentalt pussel. Ofta så nämns story-viktiga händelser bara i förbifarten, gärna efter att de har inträffat.
 Efter lite googling så har jag nu sett att det finns flera beskrivningar av storyn - en videoserie, ett kommentarspår som man ska starta samtidigt som man startar filmen, en mängd olika diagram, samt flertalet texter. Jag tror att det bästa är att först se den utan guide - så att man är beredd på förvirring och hopp fram och tillbaka - och sedan en gång med guide.

Tipset(1) om filmen fick jag (2) av Youtubes mest hypnotiserande låtsasperson Rose.

Over & out.

Radiohuvudet m.m.

Jag är nog lite sen till partajet, men jag har precis upptäckt att Radiohead inte går av för hackor. Första gången jag hörde talas om dem var på Boviks seglarskola, då en av ledarna spelade Fake Plastic Trees (<- youtube) i matsalen när hälften av ungarna var ute med båtarna i södra viken och blev regnade på. Just denna specifika gitarrspelande lägerledare är notoriskt mysig, går runt och spelar godnattlåtar för barnen på kvällarna, är ganska lugn och ganska lång. Det känns alltid som en present att höra honom spela och sjunga. Man släpper gärna allt man har i nävarna och sätter sig ned om man ser att han tagit fram gitarren en lugn eftermiddag under lägertiden.
Så min uppfattning av dem  var en lite svävande, falsettsjungande röst med lugn musik till. Jag har även den väldigt skumma appen Polyfauna som bandet utvecklat.
Jag försökte lyssna på Kid A (eftersom den förekommer på en massa listor av "'00-talets bästa album"), men fattade inte riktigt grejen.
Bla bla bla, inlyssningskurva, stormgillar dem nu. Att ett band behöver växa på en är väl inget nytt för de flesta. Ofta börjar det med att en låt fastnar i huvudet, så att man tänker "fy vilken jobbig låt, jag måste höra den igen så att jag kan exorcera den från min hjärna",  men en lyssning räcker inte, man lyssnar flera gånger, sedan råkar nästa låt på samma skiva gå på, och då sitter man rejält i klistret.

En sak som är konstig med musik är att ens upplevelse förändras ganska mycket när man tar reda på hur bandmedlemmarna är. Innan dess har man skapat sig en bild av dem genom deras musik. Det är lite som när man först läser en bok och sedan ser filmatiseringen av boken. Bilden man hade i huvudet av karaktärerna från boken ersätts oåterkallerligt med skådespelarnas utseenden i filmen. Ibland till det bättre, oftast till det sämre.
Man saknar hur man upplevde musiken innan man fick reda på att sångaren ser ut som vilken tråkmåns som helst, och inte är det drömmande fantasifostret man föreställde sig från början.
På något sätt kan man väl dra paralleller till att det är viktigt att komma ihåg att folk sällan är ensidiga, att även människan du älskar att hata har goda sidor. Rasistmorfar är bäst på att hjälpa sin släkt med allt möjligt, din högstadiemobbare hjälper nu fattiga genom någon kristen förening, din skitjobbiga granne är... Eh, din ohyggligt irriterande, hemska granne... Har säkert något positivt karaktärsdrag djupt ned någonstans.

Om en bokserie jag läser

Föreställ dig betydelsen av möjligheten att kunna ladda ned en komplett avbildning av en människohjärna till en dator, att föra den genom simulationer, få den att uppleva dessa simulationer så som du och jag upplever verkligheten. Tänk om detta redan hänt dig, och att din upplevelse av att sitta hemma vid datorn och läsa ett blogginlägg bara är en simulation inuti en dator.

Om ovanstående skulle kunna hända, så kunde man också kopiera avbildningen på ett fullkomligt perfekt sätt, låta originalet leva kvar i sin kropp, medan man låter kopian leva i en simulation i datorn. Då skulle alltså du sitta där och läsa ett blogginlägg på datorn (inuti ett simulationsprogram), medan den verkliga du, den fysiska kopian av dig, levde vidare i verkligheten och upplevde nya saker utan att du märkte det.

Lägg sedan till möjligheten av att kunna ladda upp en sådan virtuell personlighet till en ny kropp (en odlad i ett laboratorium, till exempel), få din personlighet lagrad efter din biologiska död och låta den leva i ett program designat att efterlikna vår kulturella bild av Paradiset/Helvetet.

_________________________________________________________________________________

Allt ovanstående går att läsa om i Iain M. Banks sci-fi-serie om Kulturen, en av de stora interstellära civilisationerna som befolkar universum i serien.
Kulturen är som en marxistisk utopi. Allt (nästan allt) är gratis eftersom all produktion utförs av maskiner och energin som krävs för produktion utvinns ur gränslandet mellan vårt universum och ett parallellt universum, kallat the energy-grid eller bara the e-grid.

I Kulturen lever människa (pan-människa, ett samlingsnamn för humanoida varelser) och maskin sida vid sida. Artificiell intelligens överträffar för det mesta den mänskliga intelligensen, men trots detta handlar det inte om någon läskig dystopi om hur maskinerna behandlar människor som boskap.


Hursomhelst, det finns massor av häftiga saker i Iain M. Banks The Culture. Alla böcker är fristående, vad jag vet, och behandlar en massor av teman, varav några är:

• Skapandet av ett virtuellt helvete att lagra de dödas kopierade personligheter i, utifrån hur de betett sig i livet
• Värdet av mänskligt liv när det finns A.I. så komplexa att de delvis inte får plats i de tre konventionella dimensionerna, utan lagras i en kombination av åtminstone mer än tre. 
• Till vilken del har en teknologisk stormakt rätt att ingripa i andra civilisationer, endast för att de anser att det vore omoraliskt att inte ingripa.
• Teknisk evolution gentemot naturlig evolution
  
  Och så vidare!
  Nu är min biblioteksdatortid slut.
  
  Surface Detail är en skitbra bok ur serien, lika bra är Concider Phlebas och The Player of games. Det är dessa jag hittills läst.
  
  Over & out.

En häxhatt på en grässlätt

Det var ett par månader sedan jag slutade läsa en serie som jag är övertygad om skulle varit den bästa bokserien för mig i världen om jag tillhörde den egentliga målgruppen.
 När jag satte mig ned vid datorn (datormus och tangentbord undansvepta som gamla tråkiga leksaker) för att prova de nya vattenfärgerna jag fick för 20 kr på InEx-flyttrea, dök bara den krokiga kon-formen av en häxhatt upp i huvudet på mig. Sedan dök den upp i två (ordvitsvarning) undermåliga representationer på lika många fukt-buckliga papper.

Hatten tillhör Tiffany Aching, huvudpersonen, hjältinnan i serien med samma namn. Den handlar om... väldigt mycket.  Kort sagt är Tiffany näst yngst i en fåraherdesfamilj, men hon gillar saker som inte traditionellt uppskattas (eller nedskattas, för den delen!) i hennes närmiljö - saker som orden sussurrus och gibbous och noonlight (även om det sista är hennes egna uppfinning), saker som lärare har att säga, och häxors göromål. Under sin uppväxt ställs hon inför en kärlekskrank vintergud, grupptryck från jämnåriga häxaspiranter, skapelsens äldsta, hungrigaste demoner, sjukvårdsbehövande boskap, illvilliga urgamla oförkroppsligade sinnen, bortglömda äldre som behöver hjälp att ta sig ur sängen.
 Fantastiska saker blandat med världsliga saker,helt enkelt.

 Mitt bland demoner, sagoväsen och magi finns teman som fördomar, identitet, saknad. Alla de där tyngre sakerna. Och uppdelningen mellan det seriösa och det sagoaktiga är välbalanserad.

Om vi säger att det finns en enda bok som är perfekt för varje individ i världen, som nycklar till lås, och jag hade varit en flicka i mitten av min uppväxt, så tror jag att denna serie hade varit det. Min nyckel.

(Därmed inte sagt att den inte passar någon annan i vilken ålder som helst - det gör den, bara man har hjärtat och smaken på rätt plats - jag är väl ett levande bevis på det. Eller så har jag ett sinne som en fjortonårig flicka. Välj själv)

Baguettestället

Ett av mina favoritlunchställen ligger mellan Korsvägen och Berzeliigatan. När man kommer in genom entrén, som skuggas av en stor, grön- och rödrandig markis, ser det ut som om någon smällt upp en mackförsäljning i lagret på en Ica-butik. Väggen till vänster är skymd av drickabackar, som är halvskymda av ett draperi med asiatiska tecken, upphängt halvhjärtat. Längre fram står två drickkylar. Till höger finns tre lite för trångt placerade bord med obekväma stolar. I taket hänger lysrörsarmaturer som ytterligare förstärker känslan av att vara på ett lager. Ovanför disken hänger en meny från taket i kedjor.
De som driver stället är en asiatisk kvinna som talar i utropstecken ("Kan jag hjälpa nästa!" "Vill du ha dricka!" "Vill du betala med kort!"), och en blek, tråkig (det är verkligen det enda jag kan beskriva honom som) man som står i köket bakom och gör baguetterna efter vad som fattas på menyn (kvinnan ropar "Ljust bröd! Räkröra! Skinka!").

De har otroligt många ingredienskombinationer att välja mellan, baguetterna är stora, och det kostar 35 spänn med dricka (de har, utöver den vanliga läsken, mjölk, fruktdryck, julmust, smultronläsk och andra konstigheter).
Jag är inte ensam om att uppskatta priset. Under lunchtid ockuperas butikens alla fem kvadratmetrar av hungriga människor.

På Vasagatan ligger ett ställe som säljer baguette och dricka för trettionio kronor. Men det är värt den långa resan för att få det lite, lite billigare, och få höra butiksbiträdet anfalla luften med sina utropstecken.

Over & out.

Fantastiska post-apokalypser

Återigen har min affekt för allehanda typer av post-apokalyptiska scenarion fått sig en renässans. Av denna anledning sammanställer jag här en omfattande lista av filmer, böcker och annant i genren som jag haft mycket nöje av. Några av dessa kanhända inte är riktigt post-apokalyptiska i sin rätta mening, men jag tycker ändå att de passar in här, då känslan är densamma.

Böcker

Metro 2033

Detta är post-apokalyptisk litteratur när den är som bäst. För att se vad jag i övrigt har att säga om Metro 2033, romanen om Moskvas tunnelbana efter tredje världskriget, gå till detta blogginlägg.

Do androids dream of electric sheep?

Efter ett atombombskrig har världen hamnat i förfall. Städerna töms på invånare när fler och fler lockas till att flytta till Mars eller någon av de andra terraformade planetkolonierna. På jorden fortsätter livet för många; antingen sådana som påverkats av radioaktiviteten såpass mycket att deras intelligens börjat dala, och därför inte längre har tillstånd att varken lämna jorden eller föröka sig, och de som helt enkelt valt att stanna hemma på jorden. Husdjur eller kreatur har blivit en statussymbol, då listan på existerande djurarter minskar för varje dag som går. För de som inte har råd med ett riktigt djur finns elektriska sådana -- perfekta kopior vars betéendeprogram är snarlikt livstrogna. Rick Deckard lever med sin deprimerade fru och jobbar som prisjägare på ett polisdistrikt i Los Angeles. Hans enda jobb är att "pensionera"/likvidera androider, som kommit till jorden från kolonierna utan tillstånd. I hela romanen slåss karaktärerna med osäkerheten kring vad som är autentiskt och vad som är fabricerat; vad är äkta, och kan saker som är oäkta ersätta det äkta? I boken är det nästan omöjligt att skilja på äkta och oäkta, och det blir bara svårare ju längre tekniken utvecklas. Snart kan ingen vara säker på om ens de egna minnena inte är program som rör sig i en tillverkad processor.

Liftarens Guide till Galaxen

Detta är en fantastisk bokserie som handlar om hur Arthur Dent klarar livhanken efter att hans hem demolerats. Både hans husliga hem och hans planetära. Tillsammans med sin vän Ford Prefect (som han aldrig anade faktiskt härstammade från en liten planet nära Betelgeuse 5, och inte alls från Guildford som Ford själv brukade påstå) liftar han runt i universum, ständigt sökande efter en vanlig, hederlig kopp te, och kanske till och med lite lugn och ro. I detta sökande misslyckas han ständigt, och råkar istället ut för sådana utslitande moment som en middag vid Slutet av Universum, tidsresor fram och tillbaka, och den besvärliga men livsnödvändiga konsten att fortsätta flyga efter att man kastat sig mot marken och missat. För mer info om mästerverket av Douglas Adams, läs  detta blogginlägg.

Filmer

Wall-E

En av mina favoriter bland animerade filmer.
Människornas lösning på de alltjämt växande sopbergen var att bygga ett jättelikt självförsörjande rymdskepp, bygga en armada av städrobotar, sätta dem i arbete, och sedan fly från sin förstörda planet ut i rymden. Nu finns det bara en sådan robot kvar på jorden, och i sin ensamhet så har han blivit en gnutta excentrisk. Han samlar på udda objekt han hittar i den världsomfattande soptippen, och har en kackerlacka som husdjur. Hans namn är Wall-E. En dag störs hans bekymmerslösa existens av att en gigantisk rymdraket landar på jorden, lämnar en sond, och lyfter sedan. Denna sond  visar sig bli Wall-Es livs stora kärlek.
Under filmens första halva så yttras inte ett enda ord (mer än robotarnas försök att uttala varandras namn: "eee-vaaa. Eee-vaaa?" "Eve. Eeeve!" "ee-va!"), och det är den som är effektivast i sitt berättande. Likt Portal 2 så berättas då historien utan att berättas. Nu säger jag inte att andra delen av filmen är dålig (tvärtom -- i andra delen finns scener som är rättså underbara), men så fort Wall-E och Eve konfronteras med människornas tal så blir det en annan film, nästan.

Nausicaä of the Valley of the Wind

Flera tusen år efter ett allomfattande och allförstörande krig så har människan återupprättat samhällen på jorden. Kriget och dess fasor är numera en myt. På jorden breder sig en giftig skog ut vars ständiga expansion endast stoppas av människornas lika ständiga tillbakahållande medel. I Vindarnas Dal bor prinsessan Nausicaä vars godhet (och färdighet med svävare) överträffar de flestas. Istället för att döda skogens varelser som då och då kommer ut ur djungeln för att anfalla, så hittar hon sätt att leda tillbaka dem till sitt hem, bort från människornas värld.
Men de större imperierna bryr sig föga om skogens liv, utan är endast ute efter att strida, med båd djur och människa.
  Denna beskrivning gör filmen knappast rättvisa, då det var såpass länge sedan jag såg den. Det är hur som helst min favoritfilm regisserad av Hayao Miyasaki.

28 dagar senare

Om man aldrig sett en zombiefilm förr så skall man antingen se denna eller Dawn of the Dead (som jag i och för sig tror är en mer typisk ZOMBIEFILM än den förstnämnda). De två filmerna är de bästa inom den seriösa zombieskräcken jag sett. Zombierna i 28 dagar är av den typen som kan springa, är resultat av en sjukdom snarare än en förbannelse som återupplivar de döda, och smittar via både blod och bett.
  Precis som i alla andra zombiefilmer så måste protagonisterna välja sina allianser väl för att inte bli förrådda, och gemenskapen stärks när det är den lilla gruppen mot hela världens monster.

Musik

Hadestown

Hadestown är ett konceptalbum som berättar myten om Orfeus och Eurydike i en post-apokalyptisk värld. Här är Hades, dödsriket, utbytt till den underjordiska och enda staden (Hadestown) kvar i världen, där den enväldige härskaren Hades styr. Även om ett av villkoren för att få komma till Hadestown och jobba, och bli lönad för sitt arbete, är att aldrig någonsin återvända till jordytan, där djungelns lagar lyder, precis som det sig bör i en postapokalyps. Men på ytan finns fortfarande kärlek, som den mellan det nyvigda paret Orfeus och Eurydike. Men, som det sjungs i låten: "Hunger has a way with you/ there's no telling what you're gonna do/ when the chips are down, now that the chips are down". Eurydikes svält kan inte mättas med vackra dikter, något som Orfeus får lära sig den hårda vägen.

Spel

Mutant: Undergångens Arvtagare

Man har endast teorier om vad som tvingade människorna att dra sig tillbaka till underjordiska städer i forntiden, men en brett accepterad teori är att det var på grund av ett regn av kometer som föll över världen, vars effekter bland annat innefattade att en hiskelig epidemi spred sig på jorden -- Den Röda Pesten. Men detta påstådda kometregn var bara början, för det som följde var Enklavkrigen, då de många underjordsstäderna (enklaverna) ställde sig mot varandra, och stred till sista man. Dessa krig sägs ha varat i flera hundra år, och att den tekniska utvecklingen i lika många år var likriktad åt krigsmedel och andra metoder för att få övertag över de andra enklaverna. Till sist klev man upp till ytan igen, som i det närmsta hade glömts av efter så många år, och möttes av en värld full av upprättstående djur.
Denna teori är endast en av många som spekulerar i vad som hände innan den nutida historien började skrivas. Nu lever människor bredvid mutanter (människomutanter och djurmutanter) i städer över hela Skandien, även om de ickemuterade människorna i praktiken står över mutanterna.
Många zoner är dock fortfarande livsfarliga att beträda. Många av dessa så kallade Förbjudna Zoner är forntida städer, med torn som osannolikt nog fortfarande står i sin fulla längd, ända upp till skyn. I dessa zoner finns lika många ovärdeliga skatter som det finns styggelser och osynligt gift som dödar utan att märkas.

En del av charmen med detta rollspel är att det utspelar sig i det framtida Sverige, och de framtida varelsernas språk är en unik fabrikation som ger liv och stämning åt världen.
Mutant: UA är ett svenskt rollspel som gick ur tryck år 2009. År 2010 fick jag reda på att det existerade, och har sedan dess försökt få tag på alla böcker begagnat. Vissa av böckerna i serien övergår 2000 kronor i värde, i tryckt form.

Portal 2

Innan du spelar Portal 2, så bör du ha spelat igenom det föregående spelet. Men oroa dig inte, för det tar inte så lång tid. Den gemensamma handlingen i båda spelen är att du är en kvinlig karaktär som vaknar upp i lokalerna tillhörande Apperture Science. Under spelets gång är det en dator som komunicerar med dig genom högtalare. Ditt enda uppdrag är att överleva de utmaningar som ställs framför dig med hjälp av ett portalgevär, som kan placera två hål på separata ytor, men som tillsammans skapar ett hål i rummet av samma karaktär som en dörr. I Portal 2 är Katastrofen allestädes närvarande. Jag kan ärligt talat inte förklara handlingen utan att spoila det, så därför rekommenderar jag att du med omedelbar verkan går antingen går och ser walkthrough-videos på youtube av första spelet och trailer av Portal 2, eller helt enkelt trailers av båda. Att jag har meed spelet på den här listan borde egentligen tala för sig självt.

Machinarium

I Machinarium spelar du en robot som kastas ut från sin hemstad av till en början okända skäl. Du skall nu med hjälp av muspekaren ta dig tillbaka till staden och ställa allt tillrätta igen. Varje moment av spelet är ett sammanlänkat pussel, och när du löst det går du vidare till nästa region och får nya utmaningar. Staden ifråga styrs helt av robotar, och det finns inget som inte är tillverkat av stål eller liknande. Vid närmare granskning märker man att även fjärillarna och flugorna är robotar!
 Speldesignen är helt fantastisk här. Handmålade bakgrunder och minimalistisk bakgrundsmusik gör detta ganska så anspråkslösa spelet till en ren njutning. Medan pusslen avlöser varandra så presenteras man med en unik sammanhängande story och en spelupplevelse som är riktigt ovanlig.
Visst låter mina lovord pretentiösa? BRA.

På begäran av Måns.

Här är ännu ett inlägg om de eminenta Circle Takes the Square. Just här rankar jag låtarna från As the roots undo, från bäst till mindre bäst. Och eftersom jag aldrig får chansen att citera CTTS, så har jag passat på lite. Enjoy.

1. Non objective portrait of Karma.
Är väldigt svag för deras delikata uppbyggnader av stämning innan stormen släpps lös, så att säga. Och introts gitarrslinga är nog den melodi som jag mest spelat på gitarr någonsin. Tröttnar aldrig på att spela den. Med det sagt så är det inte den bästa live-låten, men nära på. Let them eat shit from our trembling hands.

2. Interview at the ruins.
Det är nu det blir svårt. Ännu en med underbart intro. Tror att det är det slutgiltiga mässandet av A murmur, from the ruins echoes softly as the roots undo, and the branch becomes, som ger den andraplatsen. En av mina favoritlåttexter.

3. In the nervous light
För att jag inte kan med att ge den något sämre. Som demoversion var den nästan sorgligt kass, jämfört med vad de lyckades göra den till på albumet. Bästa låten live, utan tvekan. Och vem tilltalas inte av bokbål egentligen? All I ever asked, was for a clean break.

4. Same shade as concrete.
Även denna sjukt bra live. Skitbra samspel i vocals. Those who wait in doubt will float like concrete.

5. Kill the switch.
Svårt att placera den här låten, eftersom den är så mångfacetterad. Somewhere out there, there's a thrill, I swear.

6. A crater to cough in.
Titeln är tydligen en lek med ordet "coffin", något som det tog mig ett par år att fatta. När jag började lyssna på dem så tror jag att den här låten låg på förstaplats. The gazing at a candle to find calm, but we all know it's at the center of the storm.


7. Crowquill.
Hamnade sist p.g.a. rörighet, och korthet. Associerar den lite med Spirit narrative på nya EP:n. My genes didn't bless me with the foresight of a sage but I know how this will end, in apologies and ink on the page.

Youtube.

De senaste två-tre åren så har jag varit en flitig användare på youtube. Detta innebär dock inte att jag lagt upp videos (även om jag faktiskt för några månader sedan köpte en dräglig webbkamera i syfte att göra just det, men insåg senare att fan, jag kan inte med att sitta och prata med en kamera när det bor en hel familj i samma hus som jag), utan att jag är expert på att titta på andras videos. Och i detta område av expertis ingår även att vara väldigt lärd i konsten att skjuta upp saker och ting, till förmån för att kolla vloggar, musikcideos, parodier och sketcher.
   Youtube har faktiskt i någon utsträckning tagit över en liten del av mitt liv. Jag har förändrats lite av den, fått massor av onödig men intressant kunskap, och lärt mig uppskatta karismatiska personligheter.

Så här är en liten lista på några av mina favoritkanaler på youtube. Observera att det inte finns någon kronologisk ordning i listan.

WheezyWaiter. Han var nog den första vloggaren som jag började följa. Hans videos kretsar för det mesta runt en klonmaskin, en tidsmaskin, alla djur som får plats i hans lägenhet, inte sällan världens undergång, och andra konstiga scenarion. Klonmaskinen uppfann han för slippa göra hushållssysslorna själv. När klonerna blir klara med sina sysslor så beordras dem till att hoppa ned i alligatorgropen, antingen för att Wheezy inte vill att de skall rymma, eller för att han egentligen njuter av det. Kloner som vägrat sluta som alligatoravföring är bland annat sexy clone, quiet clone, revenge clone och speech impediment clone. NOW GO WATCH.

NicePeter. Han är mest känd som upphovsmannen (vid sidan av EpicLloyd) till Epic rap battle of history, men jag tycker mer om Monday Show, vilket är en helmysig vlog om allt möjligt. Återkommande teman är låtframföranden live, öppnandet av tittarbrev (för det mesta hillarious), och... Och. Allmänt prat. ROLIGT VA? Han är mysig.

BriTANick. Otroligt roliga sketcher. Enough said.

Jacksfilms. Bitter, ond, rolig, galen. Gör musikvideos, sketcher, parodier, you name it. Återkommande är Your Grammar Sucks, där han gör sig rolig på youtubekommentatorers bekostnad.

Barelypolitical. Mest kända för deras musikvideo-/musikparodi-serie the Key of Awesome. Anställda är både människor och levande mjukisdjur.

Vsauce. 100% intressanta, konstiga, mind-blowing, äcklande och på annat vis triviala fakta. Har bland annat utforskat hur mycket den totala vikten av Internet är, varför man drömmer, hur man definerar "medvetandet", med mera. "Programledaren" Michael Stevens är obehagligt lik WheezyWaiter. Har även återkommande videos: LÜT (handlar om konstiga/roliga saker man kan köpa på internet/otherwise), IMG (Images of the week), DONG (saker som man kan "Do Online Now Guys") med mera. Rekommenderar starkt att gå in på deras kanal, klicka "videos" och sedan "playlists" (kolla in Leanback). You're welcome.

Vlogbrothers. Den första januari år tvåtusensju så bestämde sig bröderna John och Hank Green att de skulle avsluta all textbaserad kommunikation med varandra, för att endast kommunicera via vlog och telefon. John Green är prisbelönad författare, och Hank har givit ut ett för mig okänt antal musikalbum. De är båda underbart nördiga, roliga och lite smågalna. Det spelar ingen roll att de redan hållt på i fem år - man kommer snabbt in i alla konstiga internskämt. Och det spelar för övrigt för det mesta ingen större roll i vilken ordning man kollar på deras videos. Vlogbrothers är min senaste favoritkanal på youtube.

Randytaylor69. Tjugofemårig (ja, det är sant, även om hon ser ut att vara 17-18) engelska, som är bitter, rolig, nördig, kaxig, har talang för att skriva, och är intelligent (pluggar fysik på universitetet)!! Hon har dock för närvarande lagt ned sin youtubeverksamhet -- det är ej känt om hon planerar på att komma tillbaka. Men ändå, hon är värd att kolla in. Även värt att kolla in hennes vyou.com/roze .

Shane Dawson. Ärlig, rolig, gillar att klä sig i kvinnokläder (tje, han spelar en del kvinnliga karaktärer som återkommer i både hans musikvideos och vlog), och har en konstig familj. Känner att jag inte kan göra honom rättvisa i denna lilla text.

Mysteryguitarman . Gör korta, innovativa "musiksketcher", med surrealistiska videoeffekter.

Jenna Marbles. Gör otroligt roliga parodier om överdrivna könsroller/könsbeteenden. Ibland även små "rants" som är tämligen skarpsinta.

Regular Ordinary Swedish Mealtime. Vanliga svenskar som gör vanlig svensk mat på vanligt svenskt vis, med en liten nypa vildsinthet och skoningslöshet.

Furthermore finns Nerimon, Charlieissocoollike, crabstickz, FPSrussia (en ryss som demonstrerar sina vapen och är mega-badass), Olgakay, Tobuscus, Screenteamshow, CGPGrey (gör väldigt trevliga informativa videos) och theslowmoguys (som filmar saker i super-slomotion, typ explosioner och annat trevligt)

Böcker jag rekommenderar, kortfattat. Varning för smygreklam för Sveriges bästa bokhandel

Observera att denna lista inte är i någon form kronologisk, varken efter tid eller vad jag tyckte.

Kafka på Stranden , av Haruki Murakami.

Haruki Murakami gillar att ta sin tid. Långsamt, långsamt byggs Kafkas verklighet upp, och snart märker man att den är lite... Märklig. Med tvivelaktiga sex-skildringar och en stämning med snudd på magi så var det en bok jag njöt av läääääääääääääääääääääääääääääääääääääänge. För den tog lång tid att läsa (observera att jag allmänt läser ganska långsamt). http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=90169 Observera även att Haruki Murakami blev nominerad till priset Bad sex in fiction Award. Jag förstod varför.

Exquisite Corpse / Utsökta lik av Poppy Z. Brite.

Utan tvekan den magstarkaste boken jag läst. Och då har jag även läst Lilla Stjärna, som ju är makaber på sitt sätt (den boken tänker jag inte avhandla på denna listan, tyvärr). Men den kommer inte i närheten av obehaget som Poppy Brite lyckas framkalla vid läsning.
Det bästa med den här boken är att den trots det centrala temat "Kul med Kroppsvätskor", har ett underbart språk. Det är onekligen fint berättat, även om berättelsen sällan kan beskrivas som fin.
En annan bra sak är att hon inte bara bygger berättelsen på gore och missplacerade inälvor, utan även på underbart gestalterade kärleksförhållanden mellan människor av det manliga könet. Och deras sexakter, såklart. http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=76907

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Jag vet att jag kommer att rysa när jag åker Stockholms tunnelbana nästa gång, efter att ha läst den här boken. Efter kriget som tog kol på världen så lever de resterande moskvaborna i stadens tunnelbanesystem, skyddade från Ytvärldens strålning och dess muterade styggelser som lever där. Nåja, nästan helt skyddade. Och hotet mot människornas överlevnad kommer inte bara uppifrån, utan även från tunnlarnas mörker.
Gah, visste inte riktigt vad mörkerrädsla var innan jag läste Metro 2033. Jag hatade tunnlarna lika innerligt som den stackars huvudpersonen själv. Och så har vi ju munsbitarna till filosofiska monologer, oundvikliga i rysk litteratur, instuckna lite här och var. Och jag tror personligen att författaren öppet gör narr av berättelser vars huvudperson är "utvald av ödet". I liked it. http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=96405

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams.

Genialisk i sina många komiska filosofiska undranden om livets mening och guds existens, och vem som EGENTLIGEN har makten i universum, den makt som Galaxens nuvarande president, Zaphod Beeblebrox, inte har.
Denna serien är helt otrolig. Jag lärde mig från den att för att flyga, så är det bara till att slänga sig mot marken och missa. Jag lärde mig att madrasser nästan alltid har blivit ordentligt slaktade och torkade innan de tas i bruk, vilket gör dem nästan helt ofarliga. Och att digitalur faktiskt inte är något att komma med, om man ser på det stora hela.
Läs och häpna. I'll leave you at that.
http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=770

Främlingen av Max Frei

Läs summering av handligen här
Jag började läsa Främlingen när jag började ana att alla historier redan har berättats, att det nog inte fanns några aspekter ur fiktionella verkligheter kvar att gestalta. Att originaliteten höll på att ta slut. Oj, så fel jag hade, gick det upp för mig när jag hade kommit in i Främlingen. Jag har aldrig läst något mer annorlunda.
Handlingen går från fall till surrealistiskt fall (för detta är i alla aspekter en "deckare", dock inte av det slaget man ser i Morden i Midsommer, Miss Marple eller Poirot), allt medan Max vänjer sig och njuter av sitt nya liv i sin nya värld. Jag har inte läst ut den än, och kan därför inte riktigt bedöma den rättvist.
Men en sak som jag vet är att jag älskar namnen på karaktärerna i boken. Exempel är sir Shurf Lonli-Lokli, mästerkväsaren av överflödigt liv, sir Kofa Yoch, mästertjuvlyssnaren, och sir Juffin Hully, Ärevördigaste föreståndaren på den Hemliga spaningsstyrkans mindre rotel.

Recension: The legend of Zelda: Link's Awakening

Spelet öppnas med ett stormigt hav under hotfull natthimmel, med tillhörande musik och ljudeffekter. Ett skepp träder in i bilden, utan segel och till synes bortom all kontroll. Blixtar sliter i himlen.
Det första man ser av allas vår Link är en närbild, då han är i full färd med att hålla fast sig i masten (fråga mig inte vad han gör där mitt i en storm). En blixt slår ned i skeppet, och skärmen bleknar bort.
En strand kommer in i bild, med en brunklädd figur sakteligen promenerande invid vågornas svall. Figuren börjar småspringa, och stannar snart vid källan för dess plötsliga hast: en medvetslös, grönklädd fillur. Bilden zoomas ut, och man ser ett enormt berg tronande på ön, vilken stranden tillhör, med ett gigantiskt, rödprickigt ägg på toppen.
Äh, ägget är säkert helt obetydligt för storyn.

Spelet kretsar runt en mystisk entitet vid namn the Wind Fish, som tydligen sover. Man vet inte vad detta har med något att göra, och man vet inte var den sover (även om någon kanske gissar på det gigantiska ägget högst upp på ön).
Hursomhelst så har man till en början fullt upp med att hitta sitt svärd för att tänka närmre på saken. D.v.s. tills Ugglan, som vana zeldaspelare säkert känner igen, kommer för att informera en lite om vad som gäller.

Lite roliga saker man kan göra i spelet är till exempel:

Hugga på hönorna i byn
Bli fotograferad av en överenergisk mus (dock endast tillgänglig om man spelar DX-utgåvan av spelet... Vilket varmt rekommenderas, om inte för det något förbättrade upplägget, så för att man faktiskt får spela i FÄRG)
Ta ut BowWow på promenad (en av många Super Mario-referenser i spelet)
Utöva nekromantik på en framliden tupp
Och, sist men inte minst, HOPPA PÅ KOMMANDO. En sensation i Zelda-väg, bara det.

Spelet är förhållandevis svårt; det är lätt att gå vilse på ön. Därför rekommenderar jag att man håller lite koll på kartan samtidigt som man tar sig fram i spelet. Detta gör det även enklare när man t.ex. skall hitta Huset vid Viken. Då slipper man tänka "Hus??? VIK???" för att istället tänka "Jaha, huset vid viken som är märkt på kartan som "Huset vid Viken'."
Detta förutsätter förstås att man redan varit där en gång, då kartan inte visar outforskade områden... Heh.
Är det inte tillräckligt svårt? Ha tålamod. Det blir svårare ju längre man kommer.

En mycket trevlig del av spelet är byteshandeln. Varje bytessekvens bjuder på underhållning, vissa mer än andra. Om man till exempel stöter på en bananhandlande krokodil som samlar på konservmat, så finns det nog något man kan muta honom med för att komma åt hans läckra bananer. Och vem vet vad bananerna kommer att användas till? SPÄNNING À ANNO 1993, gott folk.

Jag gillar spelet stenhårt. Och det inte bara för att jag har vuxit upp med det. Upplösningen, och den långsamma insynen om vad Vindfiskens sömn faktiskt har för effekt på världen, är på gränsen till sinnesrubbande. Det är ett spel som står ut i mängden, både i Zelda-serien och i den talrika samling av GBC-kassetter som många har lådvis av. Själv har jag en mindre låda.

Slutgiltigt betyg blir 4/5 TOASTERS. Rekommenderas i DX-utgåva. Går lätt att ladda ned till emulator (därmed ej sagt att detta rekommenderas, då detta förmodligen bryter mot någon upphovsrättslag, som all annan form av fildelning).

Recension: Portal 2

Jag har äntligen hittat mitt kall här i livet -- nämligen att recensera massor av olika saker som egentligen inte har något samband över huvud taget. I och med att detta numera är meningen med mitt inte så omfattande liv, så kommer dessa att vara de bästa recensionerna du, läsaren, någonsin har varit med om. De kommer att bli så extensiva, att det kommer bli svårt för läsaren att ta in så mycket information, så många sinnesintryck, i en och samma genomläsning. Därför rekommenderas det starkt att läsaren efter varje stycke reser på sig och tar en promenad runt bostadsområdet för att försöka smälta informationen som h*n intagit vid läsandet av desse explosiva stycken av recensioner jag tänker genomföra.
Om ej promenaden hjälper så råder jag dig, med alla Sveriges psykologer bakom mig, att du snarast bör avsluta ditt försök att tolka texten ifråga.

Med detta avklarat så skulle jag vilja ta första steget på den livsväg som tagit mig i anspråk. Här följer första referenspunkten i mitt nya liv, min andliga renässans: Recensionen av Portal 2.

Det var bättre än ettan, vändpunkterna många och likväl dramatiska, och upplösningen förvånande. Mitt betyg är fyra toasters. Av fem.

Tills nästa gång! Over and out.