Det finns ingen hiss i huset där jag bor (känner ingen varann...)(<- youtube), men vi fick ändå upp kartonger, säng, bokhylla och övriga möbler (varav de flesta precis inköpts på the one and only möbelaffär utanför Göteborg) uppför de vindlande trapporna till vindsvåningen. Utan en familj som bärhjälp hade jag inte kunnat gå på ett par dagar. Jag hade definitivt inte kunnat göra de tre vändor till affären som behövdes för att fylla kyl och skafferi med basvaror, vilket jag gjorde på tom mage, eftersom ingen mat fanns i kyl eller skafferi.
Helgen har alltså, summa summarum, varit en prövning. Både i uthållighet och i att ignorera tentor som ligger och gnager och viskar nånstans i hippocampus (...luuuudviiiig.... tentaaaaaa........... pluggaa......). En annan sak som jag fått erfara är den låsning som kommer över en när man har 7 saker som man vet att man borde göra först av allt, innan man gör något annat. En lösning på detta är att först göra det som ligger geografiskt närmast.
I dag och just nu - söndag kväll - sitter jag i lunchrummet på IT-sektionen. Det krävdes två vändor hela vägen fram med min numera bångstyriga cykel (styret har delvis rostat fast p.g.a. en fuktskyddande gummiplugg som satt på sniskan (kan man då säga att den var "snisksittande"?)) för att komma in i universitetet. En för att inse att man glömt passerkortet, och ännu en med passerkort i högsta hugg.
Meningen var att jag skulle tvinga mig själv till att läsa lite i Neuroscience-boken och kanske till och med börja svara på första tentafrågan. Men en viktig detalj här är att jag inte haft något internet i lägenheten, och kommer förmodligen inte ha det över sommaren heller. Så när jag satte mig till rätta i lunchrummet kom hela internet ösandes över mig som en störtflod. Jag hade inget val än att ta igen förlorad internet-tid.
I framtiden kanske jag blir så duktig så att jag kan skippa störtfloden av youtubevideos, click-bait och redditerande innan jag gjort det jag satt mig för att göra.
But today is not that day, som Aragorn skulle säga om han stod framför en orc-armé och peppade de sina.
Från ett lunchrum i en söndagsövergiven IT-sektion: Over & out.
söndag 29 maj 2016
fredag 20 maj 2016
Saker jag längtar efter med att bo ensam
Jag längtar efter att kunna stämma upp i osjälvmedveten falsksång när låten kommer in i den där härliga delen. Att kunna fångas av impulsen och sen inte behöva hejda den.
För jag är mitt emellan, lagom och alldeles normal
Jag har mina medelstorslagna drömmar, mina medelsvåra val,
och en genomsnittlig inkomst(i wish) och neutralt humör
ja det blir en mittemellankolisk begravning den dan när jag dör
Loke Nyberg(<-youtube) har slitit i min röst en del de senaste veckorna, men jag är inte ensam hemma tillräckligt mycket för att ge efter för hans ryck. Egentligen borde man ju inte bry sig - ens familj är ju den samling av folk som det spelar minst roll vad de tycker om en. Jag menar, om de stått ut med mig genom adolescens och andra pinsamheter så accepterar de mig nog också som en högljudd gaphals till falsksångare. Men vissa saker funkar helt enkelt inte när det är folk i närheten.
Samma sak är det med musik. Jag spelar aldrig lika fint och fult som när jag inte spelar för någon annan än mig själv. Jag vågar endast då försöka mig på alldeles för svåra munspelstekniker (hej, övertoner, kommer vi nånsin att vara vänner?), och jag misslyckas förträffligt. Men ibland låter det fint. Lovar. Samma sak är det med saxofonen som åker fram först när jag ropat "hallå? Nån hemma?" ett par gånger, samt kontrollerat att jag inte får ett svar endast för att någon ligger och sover eller lyssnar på musik nånstans.
Jag längtar också efter att bli av med oron över att man när som helst kan bli uppryckt med rötterna för att en människa kommer in i ens rum och ska ha kontakt. Man sitter och degar, sedan kommer någon in och ser att man sitter och degar, och man känner lite skuld för det. Men även när man känner att man förtjänat lite deg-tid, så kan någon närsomhelst komma upp för trapporna och be om en tjänst, fråga om jag har sett x nånstans idag eller hur mitt schema ser ut på onsdag för då behöver jag lite hjälp med båten. Eller någon, värst av allt, som bara kommer för att tjöta om saker i en halvtimma utan att se att jag inte är intresserad. Jag har varit i skolan hela dagen och behöver slippa människor lite. Snälla, läs av min brist på flerstaviga svar på tilltal.
Men snart är det jag och Loke och tramsdans-tills-man-blir-svettig, tänka högt och dega hur mycket jag vill, valfri klädsel utan att skämmas och ingen som väcker en mitt i natten för att han är arbetslös och har vänt på dygnet men har aldrig lärt sig att respektera andras sömn.
Om sex dagar får vi nyckeln och jag kommer att ha en ytterdörr att stänga mot världen.
För jag är mitt emellan, lagom och alldeles normal
Jag har mina medelstorslagna drömmar, mina medelsvåra val,
och en genomsnittlig inkomst(i wish) och neutralt humör
ja det blir en mittemellankolisk begravning den dan när jag dör
Loke Nyberg(<-youtube) har slitit i min röst en del de senaste veckorna, men jag är inte ensam hemma tillräckligt mycket för att ge efter för hans ryck. Egentligen borde man ju inte bry sig - ens familj är ju den samling av folk som det spelar minst roll vad de tycker om en. Jag menar, om de stått ut med mig genom adolescens och andra pinsamheter så accepterar de mig nog också som en högljudd gaphals till falsksångare. Men vissa saker funkar helt enkelt inte när det är folk i närheten.
Samma sak är det med musik. Jag spelar aldrig lika fint och fult som när jag inte spelar för någon annan än mig själv. Jag vågar endast då försöka mig på alldeles för svåra munspelstekniker (hej, övertoner, kommer vi nånsin att vara vänner?), och jag misslyckas förträffligt. Men ibland låter det fint. Lovar. Samma sak är det med saxofonen som åker fram först när jag ropat "hallå? Nån hemma?" ett par gånger, samt kontrollerat att jag inte får ett svar endast för att någon ligger och sover eller lyssnar på musik nånstans.
Jag längtar också efter att bli av med oron över att man när som helst kan bli uppryckt med rötterna för att en människa kommer in i ens rum och ska ha kontakt. Man sitter och degar, sedan kommer någon in och ser att man sitter och degar, och man känner lite skuld för det. Men även när man känner att man förtjänat lite deg-tid, så kan någon närsomhelst komma upp för trapporna och be om en tjänst, fråga om jag har sett x nånstans idag eller hur mitt schema ser ut på onsdag för då behöver jag lite hjälp med båten. Eller någon, värst av allt, som bara kommer för att tjöta om saker i en halvtimma utan att se att jag inte är intresserad. Jag har varit i skolan hela dagen och behöver slippa människor lite. Snälla, läs av min brist på flerstaviga svar på tilltal.
Men snart är det jag och Loke och tramsdans-tills-man-blir-svettig, tänka högt och dega hur mycket jag vill, valfri klädsel utan att skämmas och ingen som väcker en mitt i natten för att han är arbetslös och har vänt på dygnet men har aldrig lärt sig att respektera andras sömn.
Om sex dagar får vi nyckeln och jag kommer att ha en ytterdörr att stänga mot världen.
onsdag 6 april 2016
Silversnäckans Mysterium
Detta är en fristående uppföljare till Maskens Mysterium.
Sent på kvällen innan avfärd till Istandbull uppfattade jag en högljudd svordom nedifrån köket, och bestämdemig för att undersöka. Situationen i köket var diger (fast inte egentligen, men för stämningens skull kan vi säga att den var det). Mor min stod inför en situation som krävde att hon antingen var på två platser samtidigt, eller kunde få hjälp av någon som ändå skulle in till stan dagen därpå.
Mor min hade köpt ett smycke och glömt bort att hämta upp det, eftersom mina föräldrar stod inför en påsklovsutflykt till Istanbul. Så jag tog på mig att hämta smycket i hennes ställe.
Om du, läsaren, har läst det ovan länkade inlägget, så anar du vart även detta inlägg är påväg, nämligen mot; Mysticitet! Förvirring! Skuldkänslor! Och annat som är oumbärligt i detektivdramer (länk till hur man böjer ordet "drama" för folk, som jag, som inte riktigt hade 100% koll.)
Jag hämtade det, men sedan var smycket SPÅRLÖST FÖRSVUNNET!
Jag ringde till min inre detektiv. Efter att ha tagit ett djupt bloss i sin pipa reste han sig från vingfåtöljen framför brasan, lyfte luren mot örat och lyssnade på mitt fall.
"I'll be there", sade han. So cool.
När han anlänt så förklarade jag händelseförloppet (så som man gör med detektiver):
1. Jag packade min väska med en kassalåda och åkte till Vingens bibliotek.
2. Jag hämtade upp asken med smycket och lade den i kassalådan.
3. Jag åkte till skolan där jag fick tillbaka föreningspengarna som använts som växelkassa i puben vi arrangerat några dagar tidigare.
4. Jag räknade pengarna, lade dem i kassalådan och åkte hem.
5. Jag kom hem, öppnade lådan och kände ett hugg i magen och bröstet och halsenav en kniv (vänta nu, detta är ingen mordgåta) av stressblandad ångest (som snöblandat regn ungefär). Asken var borta.
6. Jag ringde min inre detektiv.
Jag och min inre detektiv visade sig vara lika lättskrämda och odugliga när det gäller borttappade saker.
När jag först öppnade locket till kassalådan så blev jag så uppstressad av askens frånvaro att jag stängde lådan och började leta i alla rum jag varit i sedan jag kom genom ytterddörren. Jag hittade aldrig smycket, föräldrarna kom hem och jag betalade mor min de pengar hon spenderat på smycket.
För att inte dra ut på detta alltför mycket, så skall jag här nedan ge gåtans lösning.
Det visade sig idag att asken med silversnäckan råkat kilas fast i kassalådans lock, och var delvis dolt bakom en kant av metall. Detta förklarar varför jag inte hittade den trots att jag flera gånger öppnade lådan och lyfte ur allting och hade mig.
Gåtan fick sin lösning när jag, en vecka efter försvinnandet, öppnade lådan för att fylla på med kosing till Coinrad (som lådan döpts till).
Slutet gott, allting gott.... Tills nästa gång jag slarvar bort något som inte är mitt!
Over & out.
Sent på kvällen innan avfärd till Istandbull uppfattade jag en högljudd svordom nedifrån köket, och bestämdemig för att undersöka. Situationen i köket var diger (fast inte egentligen, men för stämningens skull kan vi säga att den var det). Mor min stod inför en situation som krävde att hon antingen var på två platser samtidigt, eller kunde få hjälp av någon som ändå skulle in till stan dagen därpå.
Mor min hade köpt ett smycke och glömt bort att hämta upp det, eftersom mina föräldrar stod inför en påsklovsutflykt till Istanbul. Så jag tog på mig att hämta smycket i hennes ställe.
Om du, läsaren, har läst det ovan länkade inlägget, så anar du vart även detta inlägg är påväg, nämligen mot; Mysticitet! Förvirring! Skuldkänslor! Och annat som är oumbärligt i detektivdramer (länk till hur man böjer ordet "drama" för folk, som jag, som inte riktigt hade 100% koll.)
Jag hämtade det, men sedan var smycket SPÅRLÖST FÖRSVUNNET!
Jag ringde till min inre detektiv. Efter att ha tagit ett djupt bloss i sin pipa reste han sig från vingfåtöljen framför brasan, lyfte luren mot örat och lyssnade på mitt fall.
"I'll be there", sade han. So cool.
När han anlänt så förklarade jag händelseförloppet (så som man gör med detektiver):
1. Jag packade min väska med en kassalåda och åkte till Vingens bibliotek.
2. Jag hämtade upp asken med smycket och lade den i kassalådan.
3. Jag åkte till skolan där jag fick tillbaka föreningspengarna som använts som växelkassa i puben vi arrangerat några dagar tidigare.
4. Jag räknade pengarna, lade dem i kassalådan och åkte hem.
5. Jag kom hem, öppnade lådan och kände ett hugg i magen och bröstet och halsen
6. Jag ringde min inre detektiv.
Jag och min inre detektiv visade sig vara lika lättskrämda och odugliga när det gäller borttappade saker.
När jag först öppnade locket till kassalådan så blev jag så uppstressad av askens frånvaro att jag stängde lådan och började leta i alla rum jag varit i sedan jag kom genom ytterddörren. Jag hittade aldrig smycket, föräldrarna kom hem och jag betalade mor min de pengar hon spenderat på smycket.
För att inte dra ut på detta alltför mycket, så skall jag här nedan ge gåtans lösning.
Det visade sig idag att asken med silversnäckan råkat kilas fast i kassalådans lock, och var delvis dolt bakom en kant av metall. Detta förklarar varför jag inte hittade den trots att jag flera gånger öppnade lådan och lyfte ur allting och hade mig.
Gåtan fick sin lösning när jag, en vecka efter försvinnandet, öppnade lådan för att fylla på med kosing till Coinrad (som lådan döpts till).
Slutet gott, allting gott.... Tills nästa gång jag slarvar bort något som inte är mitt!
Over & out.
onsdag 30 mars 2016
En stor sorg över att en stor glädje passerat helt obemärkt
Jag kommer snart att skriva ett ord som kommer att lämna ett spår av tomhet och saknad i läsaren, om hen sitter i samma situation som jag. Detta ord kommer att få hen att undra; hur? Hur kunde jag gå upp på morgonen den dagen, äta en helt vanlig frukost, en otroligt oansenlig lunch och en alldeles alldaglig middag? Hur kunde denna högtidsdag passera rakt under våra fötter, när vi - de flesta, verkar det som, eftersom jag inte sett en enda referens till detta på internet - tillsammans fortsatte att marchera in i en ganska så grå framtid? Grå, som i färgen man får när man blandar alla de klara färgerna med alla de daskiga, regniga, äckliga färgerna.
Ordet jag kommer att skriva är ganska kort, och väcker glada minnen hos dem som vuxit upp med det.
En monark har varit på besök i bonnaklädsel, och ingen kände igen dess anletsdrag - för dess kinder bar påmålade fräknar, dess fingrar var kletiga från godis, och den hade kulörta fjädrar knutna i sitt hår. I dess korg låg målade ägg.
Men jag vet nu att den dagen gömde en hemlig identitet under påskhäxeutstyrseln.
Markera området mellan pilarna för att få reda på ordet (och lite till):
--> Våffeldagen, den 25 mars. <--
Nu ska jag hedra dagen i efterhand. Over & out.
Ordet jag kommer att skriva är ganska kort, och väcker glada minnen hos dem som vuxit upp med det.
En monark har varit på besök i bonnaklädsel, och ingen kände igen dess anletsdrag - för dess kinder bar påmålade fräknar, dess fingrar var kletiga från godis, och den hade kulörta fjädrar knutna i sitt hår. I dess korg låg målade ägg.
Men jag vet nu att den dagen gömde en hemlig identitet under påskhäxeutstyrseln.
Markera området mellan pilarna för att få reda på ordet (och lite till):
--> Våffeldagen, den 25 mars. <--
Nu ska jag hedra dagen i efterhand. Over & out.
onsdag 23 mars 2016
Efter en kväll ute fast inte riktigt vill gå in
Vi satt på gatan framför dörren och kände oss små under stjärnhimlen.
- Äntligen hemma.
- Äntligen.
Vi var trötta, utpumpade. Våra stämband var slitna, vi pratade med ett knarr i rösten. Mina hörlurar spelade plingande, valsande, undersökande musik från min hals. Mina fötter och rygg värkte, och innanför dörren, en trappa upp, fanns en säng med ett enormt täcke som ibland skymde hela världen. Klockan var halv två efter midnatt, och sängen fanns inomhus, men vi satt på gatan framför dörren och väntade på att stunden skulle ta slut. Vi hade kall luft i våra lungor, knagglig asfalt som tryckte mot våra rumpor och handflator, men eftersom stunden inte var ute så kunde vi inte gå in.
Det var tyst, men vi var fortfarande ute på äventyr; kvällen skulle ta slut när dörren öppnades. Innan tystnaden och stunden kom över oss så hade bussen brummat, våra vänners röster ekat mellan fasader, basgångar fortplantat sig i stadsbruset, och innan dess en värme och ett stoj och tjohej.
Stunden kom med en paus innan slutet - innan tandborstar, pyjamas och täcken - så att vi kunde vara ute på äventyr fast bara vi under stjärnorna och klingande klockspel från hörlurar runt min hals.
Om detta låter konstigt så skyller jag på den sena timmen och en brist på bryende. Hörs snart, klart slut.
- Äntligen hemma.
- Äntligen.
Vi var trötta, utpumpade. Våra stämband var slitna, vi pratade med ett knarr i rösten. Mina hörlurar spelade plingande, valsande, undersökande musik från min hals. Mina fötter och rygg värkte, och innanför dörren, en trappa upp, fanns en säng med ett enormt täcke som ibland skymde hela världen. Klockan var halv två efter midnatt, och sängen fanns inomhus, men vi satt på gatan framför dörren och väntade på att stunden skulle ta slut. Vi hade kall luft i våra lungor, knagglig asfalt som tryckte mot våra rumpor och handflator, men eftersom stunden inte var ute så kunde vi inte gå in.
Det var tyst, men vi var fortfarande ute på äventyr; kvällen skulle ta slut när dörren öppnades. Innan tystnaden och stunden kom över oss så hade bussen brummat, våra vänners röster ekat mellan fasader, basgångar fortplantat sig i stadsbruset, och innan dess en värme och ett stoj och tjohej.
Stunden kom med en paus innan slutet - innan tandborstar, pyjamas och täcken - så att vi kunde vara ute på äventyr fast bara vi under stjärnorna och klingande klockspel från hörlurar runt min hals.
Om detta låter konstigt så skyller jag på den sena timmen och en brist på bryende. Hörs snart, klart slut.
lördag 19 mars 2016
Saker som pågår och tankar om dem
Med vintern försvinner geggan, mörkret, kylan, isvinden, den torra huden och kanske även humördipparna. Med våren kommer saker som händer.
Jag hann nästan landa efter tentaflygturen innan vi gick på ett ganska inofficiellt möte med IT-sektionens kårordförande angående nya, faktiskt splitternya, föreningslokaler.
Vi som spädförening - Kognitionssex <-hemsida har hittills hållt i ett enda event i hela dess historia - har inga förråd att förvara tyg, silvertejp och kassalåda i. Systemsex, officiellt vår systerförening (inofficiellt vår gamla f.d. alkoholiserade mosterförening), har sitt lilla mögelluktande skrymsle med en kyl längst bak i, som vissa tror att det finns mat i, men det står för många saker i vägen (bl.a. en kundvagn med helt och hållet på hedersord alkoholfri öl) för att nån ska orka kolla.
Nu ska det som sagt byggas nytt. Och bredvid våra framtida lokaler skall det byggas ett robotlabb, helt styrt av studenter. Sammanträffande? Det tror jag EJ.
Ett hundra tusen riksdaler kommer att läggas undan för detta projekt, finansierat av Göta Studentkår. Fank you, Göta! Hoppas bara det blir klart under min period i styrelsen.
En annan sak som händer är plötsliga skrivarworkshops. Omständigheterna kräver helt enkelt att jag går på två av dem, den ena för att det är min sjörövarvän som håller i den, den andra för att det är en manusworkshop, som helt enkelt tilltalar mig för att jag tidigare gått och funderat på hur en rolig podcast skulle låta. Eller en radioteater. Önskar jag kunde kopiera hela Liftarens Guide rakt av utan att någon märkte något. Istället måste man komma på något "nytt" och "originellt". Jag fnyser åt bara tanken. Fnys!
Resten som händer är två kurser och en - hoppas jag - ganska så permanent hemmifrånflytt.
Neurokognition, som kommer bli kul men skitsvårt, och Artificiell intelligens och mänskligt tänkande, som nog blir ännumer skitsvårt.
Sedan är det sommar.
Sommar.
Sommar.
Jag hann nästan landa efter tentaflygturen innan vi gick på ett ganska inofficiellt möte med IT-sektionens kårordförande angående nya, faktiskt splitternya, föreningslokaler.
Vi som spädförening - Kognitionssex <-hemsida har hittills hållt i ett enda event i hela dess historia - har inga förråd att förvara tyg, silvertejp och kassalåda i. Systemsex, officiellt vår systerförening (inofficiellt vår gamla f.d. alkoholiserade mosterförening), har sitt lilla mögelluktande skrymsle med en kyl längst bak i, som vissa tror att det finns mat i, men det står för många saker i vägen (bl.a. en kundvagn med helt och hållet på hedersord alkoholfri öl) för att nån ska orka kolla.
Nu ska det som sagt byggas nytt. Och bredvid våra framtida lokaler skall det byggas ett robotlabb, helt styrt av studenter. Sammanträffande? Det tror jag EJ.
Ett hundra tusen riksdaler kommer att läggas undan för detta projekt, finansierat av Göta Studentkår. Fank you, Göta! Hoppas bara det blir klart under min period i styrelsen.
En annan sak som händer är plötsliga skrivarworkshops. Omständigheterna kräver helt enkelt att jag går på två av dem, den ena för att det är min sjörövarvän som håller i den, den andra för att det är en manusworkshop, som helt enkelt tilltalar mig för att jag tidigare gått och funderat på hur en rolig podcast skulle låta. Eller en radioteater. Önskar jag kunde kopiera hela Liftarens Guide rakt av utan att någon märkte något. Istället måste man komma på något "nytt" och "originellt". Jag fnyser åt bara tanken. Fnys!
Resten som händer är två kurser och en - hoppas jag - ganska så permanent hemmifrånflytt.
Neurokognition, som kommer bli kul men skitsvårt, och Artificiell intelligens och mänskligt tänkande, som nog blir ännumer skitsvårt.
Sedan är det sommar.
Sommar.
Sommar.
torsdag 17 mars 2016
Ska få ett hem
Allt jag skrev om här har fått sig en lösning.
Min storebror blev klar med sin kandidatuppsats, men hans klasskamrater sitter fortfarande och jobbar med sina än idag, så de fick en extra termin på sig att bli klara. Detta betyder att min bror fortfarande studerar, inte kan hitta ett jobb (eftersom många arbetsgivare tycker att han behöver studera klart först) samtidigt som hans flickvän (som endast kan engelska och kinesiska (jag vet inte vad just hennes kinesiska kallas, om det är mandarin eller något annat)) inte heller kan få jobb, så båda funderar nu på att åka till Kina istället.
Detta fick som konsekvens att jag får hyra lägenheten på Knapegatan.
Hurra för ett hem. Hurra även för att leva knapert, äta ris och bönor, skaffa jobb, ställa in semesterplaner för att jobba istället. Men om alla dessa har värdet (-1), så är värdet för ett eget hem (+50), minst. Då hamnar vi ändå på (+46), vilket är heeelt okej. Nära till skolan? Check. Bo ensam? Check. Kunna spontant göra något - vad som helst; träffa kompisar, gå på konstiga event, köpa öl - i stan? Check, check, check.
Leva på egna villkor? Check.
Det är tentatider nu. Tentatider brukar betyda blogginlägg. Lingvistik imorgon, programmering på tisdag. Jag lovar mig själv att få godkänt på åtminstone en av dem.
Tills nästa gång!
Min storebror blev klar med sin kandidatuppsats, men hans klasskamrater sitter fortfarande och jobbar med sina än idag, så de fick en extra termin på sig att bli klara. Detta betyder att min bror fortfarande studerar, inte kan hitta ett jobb (eftersom många arbetsgivare tycker att han behöver studera klart först) samtidigt som hans flickvän (som endast kan engelska och kinesiska (jag vet inte vad just hennes kinesiska kallas, om det är mandarin eller något annat)) inte heller kan få jobb, så båda funderar nu på att åka till Kina istället.
Detta fick som konsekvens att jag får hyra lägenheten på Knapegatan.
Hurra för ett hem. Hurra även för att leva knapert, äta ris och bönor, skaffa jobb, ställa in semesterplaner för att jobba istället. Men om alla dessa har värdet (-1), så är värdet för ett eget hem (+50), minst. Då hamnar vi ändå på (+46), vilket är heeelt okej. Nära till skolan? Check. Bo ensam? Check. Kunna spontant göra något - vad som helst; träffa kompisar, gå på konstiga event, köpa öl - i stan? Check, check, check.
Leva på egna villkor? Check.
Det är tentatider nu. Tentatider brukar betyda blogginlägg. Lingvistik imorgon, programmering på tisdag. Jag lovar mig själv att få godkänt på åtminstone en av dem.
Tills nästa gång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)