På restaurang Seaside finns det blott en person som står mellan restaurangens fortsatta välstånd, och en undergång så hiskelig och äcklig att andra gömmer sig bakom kastruller, drickbackar och bardiskar när de blir påminda om den...
Tvätthögen växer sig allt mäktigare för varje dag denna modige pöjk är ledig. Den bidar sin tid, sprider sina avkommor och odörer i sin lya, tvättrummet. Tre tvättkorgar bågnar under dess tyngd, och huserar mer än bara vanlig smutstvätt. Ett surrande hade gått att skönja om någon hade lagt örat mot en av de smutsiga kökshanddukarna, som mitokondrier i en cell.
Tapper-Ludvig viker tvätt, hänger tvätt, tar försiktigt upp smutsiga tygstycken ur den Hiskerliga Högen, skakar dem lätt. Varje gång förväntar han sig någon obeskrivlig styggelse falla ur plaggets skrynklor. Hittills har det inte hänt.
Men förr eller senare så kommer han att hitta den, styggelsen. För runt omkring honom surrar signalerna om att det någonstans i tvättkorgarnas djupaste avgrunder döljer sig ett eller flera flugbon, med krälande larver och kanske även ruttnande matrester. Och ju längre Högen får ligga kvar, desto fler flugor kommer att kläckas, desto fler larver kommer att kravla omkring på kläderna man sedan måste ha på sig.
Sensmoral:
Om alla på min arbetsplats kunde tvätta kläder då och då, så hade jag varit en lite gladare person.
För övrigt såg jag en spindel äta en geting i ett spindelnät utanför fönstret idag. Trevligt. Rysligt.
Over & out
torsdag 19 juni 2014
tisdag 10 juni 2014
Hur humöret fluktuerar
En tanke slår mig från sittande till stående ställning, drar i mina hårsäckar tills jag står på tå med två lungor fyllda av luft, jag har till slut fattat vad allt går ut på. Den gyllene tanken som man alltid väntat på har slagit sig ned i min hjärna och lagt gök-ägg, som kläcks och vars innanmäten knuffar ut allt det gamla från boet.
Jag förstår att allt handlar om att hitta sina gränser, identifiera, lokalisera, och sedan ta ett stort jävla löparsteg och landa långt bortanför, som galenskaparna i de Högvertikala Hoppmästerskapen, idrottsgren "hoppa bort".
Så jag tar det närmaste instrumentet jag har till hands, spelar, dansar och marscherar genom huset om jag är ensam hemma.
Jag hamnar i köket, konstigt nog vid skafferiet där det som av en slump ligger en mjölkchokladkaka och väntar. Kaffemaskinen slås på, kaffe passar ju perfekt till choklad.
Tio minuter senare ligger instrumentet i sitt etui, och jag i mitt.
Jag förstår att allt handlar om att hitta sina gränser, identifiera, lokalisera, och sedan ta ett stort jävla löparsteg och landa långt bortanför, som galenskaparna i de Högvertikala Hoppmästerskapen, idrottsgren "hoppa bort".
Så jag tar det närmaste instrumentet jag har till hands, spelar, dansar och marscherar genom huset om jag är ensam hemma.
Jag hamnar i köket, konstigt nog vid skafferiet där det som av en slump ligger en mjölkchokladkaka och väntar. Kaffemaskinen slås på, kaffe passar ju perfekt till choklad.
Tio minuter senare ligger instrumentet i sitt etui, och jag i mitt.
tisdag 20 maj 2014
Varför ens göra saker?
Händelser som dessa påminner mig om varför det är värt att göra saker; ta en promenad, åka till stan, utsätta sig för världen en stund.
Jag är väl svag på det sättet, antar jag, att jag sitter inne alldeles för ofta.
Internet är en lampa, och jag är en fluga.
Man vet exakt vad man får när man sitter och bläddrar sida upp och sida ned, ser på film efter film på Youtube. Man har sina små rum på nätet där man vet att man trivs och har roligt.
Men chansen att bli indragen i något spännande och oväntat, som t.ex. en erbjudan om statistroll i ett projekt av Peter Birro, är otroligt liten hemma i datorstolen.
Med detta i åtanke går jag ibland av spårvagnen en hållplats för tidigt, och går resten av vägen, ju fler folk på vägen desto bättre. Jag tog mig till Musikhjälpen i höstas och fick av en slump se ett av de banden jag tycker mycket om spela live i glasburen.
"Hur känner du inför ämnet ifråga, Neander-Ludd?"
____________________________________________
| "Uhh. Göra saker - Bättre än inte göra saker. ... Uh." |
|___________ ________________________________|
................... \/
Ps. Hur blev det då med statistrollen jag blev erbjuden? Först tackade jag ja, sedan såg jag att jag hade jobb på den aktuella dagen - idag - sedan fick jag, lite för sent, ett meddelande om att jobbet blev inställt för att en stor festmiddag hade blivit avbokad på Seaside. Så nu sitter jag här i underkläder utan varken statistjobb eller restaurangjobb. Ds.
onsdag 7 maj 2014
En häxhatt på en grässlätt
Det var ett par månader sedan jag slutade läsa en serie som jag är övertygad om skulle varit den bästa bokserien för mig i världen om jag tillhörde den egentliga målgruppen.
När jag satte mig ned vid datorn (datormus och tangentbord undansvepta som gamla tråkiga leksaker) för att prova de nya vattenfärgerna jag fick för 20 kr på InEx-flyttrea, dök bara den krokiga kon-formen av en häxhatt upp i huvudet på mig. Sedan dök den upp i två (ordvitsvarning) undermåliga representationer på lika många fukt-buckliga papper.
Hatten tillhör Tiffany Aching, huvudpersonen, hjältinnan i serien med samma namn. Den handlar om... väldigt mycket. Kort sagt är Tiffany näst yngst i en fåraherdesfamilj, men hon gillar saker som inte traditionellt uppskattas (eller nedskattas, för den delen!) i hennes närmiljö - saker som orden sussurrus och gibbous och noonlight (även om det sista är hennes egna uppfinning), saker som lärare har att säga, och häxors göromål. Under sin uppväxt ställs hon inför en kärlekskrank vintergud, grupptryck från jämnåriga häxaspiranter, skapelsens äldsta, hungrigaste demoner, sjukvårdsbehövande boskap, illvilliga urgamla oförkroppsligade sinnen, bortglömda äldre som behöver hjälp att ta sig ur sängen.
Fantastiska saker blandat med världsliga saker,helt enkelt.
Mitt bland demoner, sagoväsen och magi finns teman som fördomar, identitet, saknad. Alla de där tyngre sakerna. Och uppdelningen mellan det seriösa och det sagoaktiga är välbalanserad.
Om vi säger att det finns en enda bok som är perfekt för varje individ i världen, som nycklar till lås, och jag hade varit en flicka i mitten av min uppväxt, så tror jag att denna serie hade varit det. Min nyckel.
(Därmed inte sagt att den inte passar någon annan i vilken ålder som helst - det gör den, bara man har hjärtat och smaken på rätt plats - jag är väl ett levande bevis på det. Eller så har jag ett sinne som en fjortonårig flicka. Välj själv)
När jag satte mig ned vid datorn (datormus och tangentbord undansvepta som gamla tråkiga leksaker) för att prova de nya vattenfärgerna jag fick för 20 kr på InEx-flyttrea, dök bara den krokiga kon-formen av en häxhatt upp i huvudet på mig. Sedan dök den upp i två (ordvitsvarning) undermåliga representationer på lika många fukt-buckliga papper.
Hatten tillhör Tiffany Aching, huvudpersonen, hjältinnan i serien med samma namn. Den handlar om... väldigt mycket. Kort sagt är Tiffany näst yngst i en fåraherdesfamilj, men hon gillar saker som inte traditionellt uppskattas (eller nedskattas, för den delen!) i hennes närmiljö - saker som orden sussurrus och gibbous och noonlight (även om det sista är hennes egna uppfinning), saker som lärare har att säga, och häxors göromål. Under sin uppväxt ställs hon inför en kärlekskrank vintergud, grupptryck från jämnåriga häxaspiranter, skapelsens äldsta, hungrigaste demoner, sjukvårdsbehövande boskap, illvilliga urgamla oförkroppsligade sinnen, bortglömda äldre som behöver hjälp att ta sig ur sängen.
Fantastiska saker blandat med världsliga saker,helt enkelt.
Mitt bland demoner, sagoväsen och magi finns teman som fördomar, identitet, saknad. Alla de där tyngre sakerna. Och uppdelningen mellan det seriösa och det sagoaktiga är välbalanserad.
Om vi säger att det finns en enda bok som är perfekt för varje individ i världen, som nycklar till lås, och jag hade varit en flicka i mitten av min uppväxt, så tror jag att denna serie hade varit det. Min nyckel.
(Därmed inte sagt att den inte passar någon annan i vilken ålder som helst - det gör den, bara man har hjärtat och smaken på rätt plats - jag är väl ett levande bevis på det. Eller så har jag ett sinne som en fjortonårig flicka. Välj själv)
söndag 6 april 2014
Ta ut svängarna
Idag ägnade jag mig åt att bete mig som en sån där som man helst inte skulle vilja dela lägenhet med, men eftersom det finns värre typer så tar man risken att flytta in med en sån ändå, och man känner snart hur människan sakta, sakta gnager på ens tålamod så som man kan gnaga på en kexchoklad.
Det började imorse, då jag vaknade klockan sex, tänkte att det var 3-4 timmar kvar tills jag skulle få frukost på sängen, och det är klart att det är svårt att somna om då.
Jag hörde barnastoj, vilket är en av de sakerna man inte vill höra på en lördag klockan, jag kollade på min väckarklocka, 08:10.
När presenterna lämnades över (en seglarjacka och ett espressofilter till kaffemaskinen) av en liten kusin (hans syster, den ännu mindre kusinen, är lite rädd för mig, så hon stannade i allrummet) och mina föräldrar, rev jag av pappret istället för att leta efter tejpbitarna, tålmodigt skala av dem och veckla ut innehållet.
Senare på kvällen, efter att ha fikat en ur många aspekter lyckad fika (brödet på mackan jag köpte var färskt, till exempel), svarade jag ja när mor min frågade om hon kunde göra lite mat åt mig, trots att jag kunde gjort den själv och låtit henne titta på TV.
Och sen... Sen.
Sen tog jag hela kexchokladen, trots att jag var säker på att någon annan skulle komma och kolla i skafferiet på jakt efter den där kexchokladen som vi hade. Att jag inte skäms.
Det är sånt man får göra när man fyller år. Det är sånt jag låter mig göra när jag fyller år.
Over & out.
Det började imorse, då jag vaknade klockan sex, tänkte att det var 3-4 timmar kvar tills jag skulle få frukost på sängen, och det är klart att det är svårt att somna om då.
Jag hörde barnastoj, vilket är en av de sakerna man inte vill höra på en lördag klockan, jag kollade på min väckarklocka, 08:10.
När presenterna lämnades över (en seglarjacka och ett espressofilter till kaffemaskinen) av en liten kusin (hans syster, den ännu mindre kusinen, är lite rädd för mig, så hon stannade i allrummet) och mina föräldrar, rev jag av pappret istället för att leta efter tejpbitarna, tålmodigt skala av dem och veckla ut innehållet.
Senare på kvällen, efter att ha fikat en ur många aspekter lyckad fika (brödet på mackan jag köpte var färskt, till exempel), svarade jag ja när mor min frågade om hon kunde göra lite mat åt mig, trots att jag kunde gjort den själv och låtit henne titta på TV.
Och sen... Sen.
Sen tog jag hela kexchokladen, trots att jag var säker på att någon annan skulle komma och kolla i skafferiet på jakt efter den där kexchokladen som vi hade. Att jag inte skäms.
Over & out.
måndag 31 mars 2014
Det obligatoriska vårkänsla-inlägget
I fredags stod jag vid Gossbydalsvägens busshållsplats. Jag hade tagit mig dit från ett lärarrum i Nordlyckeskolan, där jag tidigare suttit med en bok och varvat ned efter en typisk årskurs-7-lektion.
Nu stod jag framför ett val: Åka hem till grottan för att käka och döda resten av dagen inomhus, eller åka in till staden för att se om detta var Vinterdräpar-Vårdagen som jag kände på mig att det var.
Jag tog bussen, klev av på Järnvågen och sprang rakt in i en vän, som jag bestämt drog med till Slottsskogen för att undersöka (undersöka dagen, inte vännen). Efter att ha suttit en stund på en uteservering och fredagsölat (både fredags-ölat och fredag-sölat) så kom vi fram till slutsatsen: Detta var Vårdagen Att Dräpa All Återstående Vinter.
Det slutade med att vi räddade en nallebjörn som blivit fastklämd på en stolpe, tog med den till en ospecifik second-hand-affär och fick 25% rabatt för vårt modiga hjältedåd.
Jag köpte den första jackan jag köpt på flera år.
Nu stod jag framför ett val: Åka hem till grottan för att käka och döda resten av dagen inomhus, eller åka in till staden för att se om detta var Vinterdräpar-Vårdagen som jag kände på mig att det var.
Jag tog bussen, klev av på Järnvågen och sprang rakt in i en vän, som jag bestämt drog med till Slottsskogen för att undersöka (undersöka dagen, inte vännen). Efter att ha suttit en stund på en uteservering och fredagsölat (både fredags-ölat och fredag-sölat) så kom vi fram till slutsatsen: Detta var Vårdagen Att Dräpa All Återstående Vinter.
Det slutade med att vi räddade en nallebjörn som blivit fastklämd på en stolpe, tog med den till en ospecifik second-hand-affär och fick 25% rabatt för vårt modiga hjältedåd.
Jag köpte den första jackan jag köpt på flera år.
måndag 10 mars 2014
Den Förkylda Vikarien
Idag fick eleverna en vikarie i idrott -
en vikarie med en vårförkylning som stod i högan blom, med snoriga kronblad, harkliga pistiller och utmattade ståndare.
"SLUTA... *host host*... *snörvel*... SLUTA SLÅ MACKEN I RARKE- JAG MENAR RACKEN I MARKEN!!!"
Eller ännu hellre: "Man får INTE hänga på näten." Svar: "Jo det får man!"
Badminton. Jag gillar badminton.
Sjuor. Jag avskyr sjuor. Små, äckliga, empatilösa monster, några av dem. Och det räcker för att man ska tycka illa om resten också. Om jag försöker minnas en trevlig sjundeklassare, så går det inte.
Tystnaden i lärarrummet (och tryggheten av att vara insvept i en grön (grön grön grön, jag gillar grön) filt) kändes nästan som en fälla efter öronbedövande visselstötar och vrål från machokillar som precis missat en boll.
Det var en Yogaklass i hallen bredvid. Lugn, fridfull musik. Det enda som skiljde min krigsscenslika hall från deras, var en dubbel läderridå.
Tror några av dem hatade mig åt skogen och tillbaka. Eller alla.
Studiedag imorgon. Kan man bli kär i en dag?
en vikarie med en vårförkylning som stod i högan blom, med snoriga kronblad, harkliga pistiller och utmattade ståndare.
"SLUTA... *host host*... *snörvel*... SLUTA SLÅ MACKEN I RARKE- JAG MENAR RACKEN I MARKEN!!!"
Eller ännu hellre: "Man får INTE hänga på näten." Svar: "Jo det får man!"
Badminton. Jag gillar badminton.
Sjuor. Jag avskyr sjuor. Små, äckliga, empatilösa monster, några av dem. Och det räcker för att man ska tycka illa om resten också. Om jag försöker minnas en trevlig sjundeklassare, så går det inte.
Tystnaden i lärarrummet (och tryggheten av att vara insvept i en grön (grön grön grön, jag gillar grön) filt) kändes nästan som en fälla efter öronbedövande visselstötar och vrål från machokillar som precis missat en boll.
Det var en Yogaklass i hallen bredvid. Lugn, fridfull musik. Det enda som skiljde min krigsscenslika hall från deras, var en dubbel läderridå.
Tror några av dem hatade mig åt skogen och tillbaka. Eller alla.
Studiedag imorgon. Kan man bli kär i en dag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)