Äcklig pizza

Jag väntade inte tills på torsdagen med att diska, som jag skrev i förra inlägget. Det gick istället ca. en och en halv vecka innan jag gjorde det.
 I slutet av denna tidsperiod verkade tröskeln till köket minst en meter högre än dess verkliga höjd på 0,8 cm (obs, ögonmått).
 Att röra sig därinne var ångestframkallande då torkat äppelkött satt fast överallt på golvet och kändes strävt mot strumplästen.
Att laga mat därinne var nästan omöjligt på grund av den ogästvänliga miljön. Jag får dock gratis mat på jobbet, och behöver därför inte lida så mycket av bristen på matlagning, med en kvälls undantag:
 Jag hade skjutit maten framför mig alldeles för länge p.g.a. brist på mjölk att ha i flingorna (ja, flingor till middag, döm mig inte), så jag cyklade upp till Eklanda pizzeria, beställde pizza (hittade inte numret online) och väntade en oändlig pizzatid (1 pizzatid = tidsenhet för framställning av 1 pizza), för att sedan paniskt (detta ord finns f.ö. på sidan 666 i SAOL) cykla hem och skoningslöst knö i mig pizza och cola. MEN SÅ PLÖTSLIGT:

kände jag en känsla längst bak i munnen av salivation, som ofta brukar följas av våldsamma kräkningar. Jag hade munnen full av pizza just då, och insåg att jag ätit för mycket, för snabbt, efter att ha varit för hungrig. Jag satte mig blickstilla och koncentrerade mig på att behålla maten, alltmedan den senaste tuggan av pizza degade ihop sig till en fuktig klump i min mun. Det var som en tickande bomb, för jag visste att jag till slut skulle bli så äcklad av att ha mat i munnen att det skulle knuffa mig över gränsen till kräkning som jag just då balanserade på.
 Jag stålsatte mig och försökte stänga av mitt medvetande som en buddhistmunk i zen-meditation.
 Jag hade ett mål; att inte spy. För att uppnå detta måste jag spotta ut degklumpen utan att bli äcklad av utspottandet.
Jag blundade, böjde mig mot pizzakartongen och förlöste ur min mun en marinerad matbit, som ett oälskat, aborterat foster, och täckte den omedelbart med servetter. Jag slapp spy.

Summan av kardemumman gick att allting gick bättre än hur det hade kunnat gå.

Over & out.

Fruktkött överallt

Genom att vara halvmedveten om genomgångarna i näringslära på lektionerna jag måste vara på trots att jag inte läser ämnet i fråga (spä ut 1 dl passiv aggressivitet per 10 l nöjdhet över att slippa plugga in all den tråkiga sörja som mina klasskamrater måste) har jag fått reda på att jag varje dag  får i mig:
 * För lite vätska
 * För lite näring

Uppenbarligen skall jag ligga på runt 2500 kilokalorier per dag, men jag är tveksam på om en liten skål flingor+juice+macka, baguette till lunch och nån sorts soppa till middag täcker den energibudgeten.
 Detta blev jag påmind om igår, när jag intog exakt precis den ovan nämnda matsedeln (inklusive en marabouchoklad såklart) på samma dag som jag fick nog av att låta äpplena stå och ruttna i sin påse, och bestämde mig för att påbörja Projekt Äppelcider.
 Det var att skölja, skära, rensa, mixa, pressa, rensa pressen om och om igen i, om jag får gissa, sjuttielva timmar. Jag började känna mig vimmelkantig efter det åttiosjuttonde äpplet, och tänkte att det fanns en till anledning, utöver sällskapet, varför det är gött att göra sådana här saker tillsammans med någon.
 I slutändan hade jag en liten gryta med brun vätska, kanske två-tre liter. Det är svårt att inte känns sig lite snuvad på konfekten när man får två liter juice av typ 20 liter frukt (med risk för överdrift, så som med föregående nämnande av siffror). Med i resultatet fanns även ett kök nedstänkt av strimlat fruktkött, nedsmutsade verktyg, och ännu mer strimlat fruktkött. Aldrig har det gått långsammare att koka gröt än igår. Använde rikligt av kryddan Hunger (den bästa kryddan, enligt många).
Nu sitter jag i skolan och bävar inför rengöringen som jag kommer att behöva skjuta upp tills på torsdag, p.g.a. jobb och skola.

Haha, jag borde verkligen diskat igår. Attans va.

Over & out.

Planer och promenader

Fick minnen igår när jag av ren lesshet gav mig ut på en lite för sen kvällspromenad. Två och en halv timmar tog den, komplett med en svällande känsla av att faktiskt röra sig frammåt i mörka, okända trakter. Man tror man känner Göteborg, sedan hittar och går man genom tegelvillakvarter med höga murar och videoövervakade tomter, stålportar och rader av parkerade stadsjeepar, Volvo efter Volvo efter Volvo.
Allt utom fordonen var påminnande om en annan stad vars gator jag målat med fotavtryck av tristess, hemlängtan eller bara för att komma ifrån ett unket hus med unket umgänge.

Vi skall slutligen bli de bergsbesegrare som vi ville bli i vintras. Fast med den färdmetoden vi väljer nu känns det mer som bergsbesökare än faktiska besegrare. För att besegra ett berg måste man lida, kämpa och tälta.
Lida, kämpa, tälta. Kom ihåg det.
I oktober är det preliminärt bestämt att vi skall åka bil till Galdhöpiggen, gå till topps, gå till botts, och sedan till bils.
Två helveteslånga bilfärder med en liten bergspromenad emellan, alltså. Men vad gör man inte för att desperat leva upp till åtminstone lite av hypen som byggdes upp i vintras?

Over & out

Parentesiskt om väder m.m.

Vädret varierar efter humör, tycks det nu i övergångstider (man kan fråga sig vems humör, men jag har ingen aning). Det är oroligt, vaksamt (har du någonsin varit på ett vaksamt humör? Man fruktar och förbereder sig för det värsta, man håller i plånboken på spårvagnen, man tvivlar på sig själv och andra), soligt när det passar som sämst - precis då man knäppt jackan mot vinden - och det är ett maniskt skyfall som aldrig riktigt vill komma ned från sin skyddande molningssäng (Våningssäng. Moln. Fyndigt, jag vet).

Jag känner med dig, skyfall. det är svårt att ta sig från lakanen ibland. Jag fick en skeppslast av saker hemifrån i måndags kväll, och har mentalt kurat ned mig i mitt nya tjocka vintertäcke sedan dess ("min säng uppskattar mig för den jag är." "Jag är trygg i min säng.").
Mer än täcke så fick jag sådana hemkompletterande saker som en stor jävla TV, spelkonsoller med tillhörande underhållning, jackor och annat oviktigt strunt. Känns skönt att bli curlad ibland.

Saker går i 150 (i enheten "knyck", knyck, knyck, knyck, konstigt ord) och jag försöker springa med utan att ramla och bryta ansiktet.

I förkylningens bakvatten

Jag undrar om min kropp firar med att bli sjuk varje gång jag flyttar någonstans.
 På fredagförmiddagen förra veckan kände jag på mig att det skulle bli värre än den heshet, halsont och snuva jag hade just då. Delvis tack vare mitt livs första klubbdansnatt i Göteborg, vilket sammanföll med mitt första (och sista på väldigt länge, om det alltid kostar 120 kr i entré) besök på Nefertiti. Innan febern slog till lyckades jag irra/stapla mig hem till föräldrarna, och där rida ut det värsta.

(gnällvarning)
Nu sitter jag i en kall lokal i Sagåsens asylboendes matsal, med en dator jag lånat från skolan. Det känns skönt att ha ett tangentbord att vila händerna på.
När jag satt på mitt rum, nedtvingad i en fåtölj av ett tungt, värkande huvud och den sedvanliga förkylningsyrseln så saknade jag att kunna logga in på League of Legends och spela bort all tid som går åt till att vänta ut en virusinvasion. Jag tror att mina bästa datorspelsminnen är från när jag varit sjuk och bara spelat och spelat för att man ändå inte kan göra något annat i sin ofriskhet.
 Började tänka på att åter skaffa dator.

Dags att börja med det jag kom till skolan för att göra; plugga.

Ser att folk fortfarande besöker detta internetskrymsle, får dåligt samvete för att jag inte skriver oftare. Ska försöka ta mig till biblioteket för att uppdatera oftare.

Over & Out.

Datorlös flyttstädning

För första gången på 6 år har jag inte längre en egen dator.
Jag sålde den till en bullig liten gamer-in-training, vars föräldrar verkade tycka att "han sitter vid datorn lite för mycket än vad vi skulle vilja". Bra lösning att köpa ungen en värstingdator, kan man tycka (om man är dun i huvudet). Men jag fick min sedelbunt och de försvann med åbäket, vilket jag blev glad för.
 Det känns fortfarande i muskelminnet att jag är på väg mot datorn när jag går upp för trappan. Men skrivbordet står tomt. Speciellt nu, mitt i flyttstädningen.
 Det är svårt att skriva längre texter på mobiltelefon. Därför får det vara nog nu.
over & out.

Hur det känns att förvandla sig fram och tillbaka från diskmonster till människa

Varje kväll när jag kommer hem från jobbet är det med humöret nere vid skosulorna, utan energi nog att bry mig om att vara sur, smutsig nog att tvinga mig in i duschen även om det är gryning.
Varje dag som jag går till jobbet är det med ett litet, litet mått av ångest, utspätt med en känsla av att vara välkommen och hemmahörande.

När det är mycket att göra i diskrummet, när det växer ett berg av stål och porslin på diskbänken som matas av kockar och servitörer, känner jag mig som en demon som slukar tallrikar, plåtar och slevar, och kräks upp dem skinande rena.

 I natt var det första natten på länge som jag fick vara fri från diskdrömmar. Vanligtvis sover jag ytligt, med en känsla av att mitt sovrum och diskrummet tar upp samma plats i tidrummet, och att det hela tiden är backar som skall bäras, mat som skall slängas, maskiner som skall köras, fastän jag ligger i sängen och försöker förneka alltihop.

Som många andra gånger inser jag att man inte kan göra sig tillräckligt motiverad genom att tänka på lönen. Jag ser mot hålet i min kalender, de tre dagar som fortfarande står tomma.
De tre dagar som jag får känna mig rastlös och intetgörande.

Mot bättre tider, over & out