Folk med folköl i famn

Ibland är det svårt att veta:

• - Vad den i ögonblicket ganska söta personen till vänster säger, när tre personer till höger är mitt i en intensiv debatt om något skitroligt.
• - Huruvida man borde säga "Va?"/"Jag hörde inte"/"förlåt?" en fjärde gång i rad.
• - Om man kommer att bli insläppt på festen. Det kan vara så att ens broperson (nytt uttryck: Broperson. En person man blivit inbjuden med till en fest där man inte känner någon annan. Alltså är bropersonen ens "bro" från Vanliga Världen till Partajkalaset.) inte dykt upp än/är gravt försenad/onåbar.
• Vilken adress det är, och så är det 1% batteri kvar på telefonen, med vilken man febrilt försöker få kontakt med partypersonerna som har fullt upp med att ösa (eller vad partajpersoner nu har för sig på partajer). Det kan vara så att man har rätt adress, men inte rätt namn på lägenhetsinnehavarna, och är lite obekväm med att ringa till samtliga lägenheter i svalen tills man hittar rätt.

Om man har tur så:

• Kommer man in på festen.
• Finns det välkomstpunch, välkomstsnittar, välkomstkramar, välkomsttelefonladdning, välkomstkostymkomplimanger.
• Är det roligare än finalsittningen, som kostade skjortan (om det är en skjorta för 250 kr - ändå ganska dyr skjorta!)/verkade kretsa runt snapsvisor med tveksamma värderingar/krävde balklädsel vilket jag inte innehar i passande storlek.
• Finns det personer man känner på festen som inte sitter hopplöst längst-in-trängda i ett hörn på en rökdimmig balkong
• Finns det SKITGOD HUMMUS.
• Dansar fler än fem personer samtidigt, så att det är ganska lugnt att värdinnan kidnappsrekryterar en till dansgolvsarmén
• Får man en soffa att sova på
•  Har man inte alltför mycket att läsa till nästa föreläsning/grupparbete (om detta stämmer så har man väldigt, väääldigt tur. Som att vinna på triss, fast det beror på hur bra pluggdisciplin man haft, inte hur "wow jag hittade något som verkar osannolikt bäst att köpa en trisslott"-tur man haft. Om du fattar va ja menar)
  
• Har man transformerats från nolla till etta utan att förlora en enda kroppsdel på vägen.

Sedan lämnar man bakom sig den delen av helgen som är full av sådana trångmål som ovan.
Sedan finns det plugg att sköta.
Sedan är man trött.
Alla dessa gruppkonversationer där endast personer som gillar att ta plats lyckas få något sagt.
Man längtar ju till att umgås one-on-one i ett café.

Betalade med hudceller för en flygtur

Idag tog jag luft och missade inte marken, till min och min huds irritation. Jag stod på långbrädan och sick-sackade som vanligt, men sen tröttnade den väl på att svänga, brädan, utan att säga till mig. Så jag svängde, men det gjorde inte den.
En mer korrekt beskrivning är att hjulen tappade greppet om asfalten när de stötte lite grus vid precis fel tidpunkt, och jag var plötsligt i luften. Ett axplock av saker som jag tänkte på i min tyngdlöshet var "Jahopp" och "Hur gör jag nu då" och "Får la vänta o se".  Ett tunt lager tyg, såsom en T-shirt, kan vara till stor hjälp när man glider på sidan längs med asfalt. Belönade dess hjälpsamhet med att slänga den i soporna.
 Och jag som bara ville ha lite mjölk (som jag var på väg till affären för att köpa) till frukost. Istället fick jag mjölk och ont till frukost.
 Mjölk och ont; rekommenderat dagligt intag: Fyllt.

Färdigflyttad, färdig för förvärvan av fakta

Låt mig börja med att säga att kognitionsvetenskap är ett FRUKTANSVÄRT brett ämne. Vi kommer tillbaka till detta alldeles strax.

Jag har nu flyttat hem, ännu en gång. När man flyttar så inser man exakt hur mycket skit man har, och skäms lite över att man anstränger sig så mycket för att flytta skit som man inte ens har vilat blicken på sedan ett halvår. Man kanske borde leva som buddhistmunk, eller kanske iallafall packa ned ett par travar böcker och lägga dem på vinden för långvarig förvaring (vilket nog är det största steget mot icke-materialism jag känner mig redo att ta just nu).
Jag har varit i flytttzonen i en vecka nu ungefär. Detta innebär inte att man har två ställen att vara på, två baser. Nej, det betyder att man delar sin hembas i två, så att man hela tiden bara känner sig till hälften som hemma, som om ens ena halva väntar sig åka "tillbaka/hem" inom kort. Man är alltid på språng, förbereder sig för förflyttning.

 Det är svårt att sätta sig ned och studera då, om man inte är bekväm på ett sånt sätt man är när man har en hembas (en hel, inte två halva). Förstår du? Stressen (inte den allvarliga sortens stress, bara den sorten som kommer när du vet att du har en uppgift som du skjuter upp till morgondagen, en dag närmare deadline (ibland undrar jag om jag borde börja använda mig av fotnoter (som i min kurslitteratur) istället för en massa långa parenteser)) byggs upp av att inte plugga, och den stressen tar man med sig till flyttstädningen.

Men nu är jag färdigflyttad. Mitt rum är fullt av papperspåsar och flyttkartonger som jag inte ser någon mening med att packa upp, eftersom jag bara hoppas bo hos föräldrarna i en termin till. Jag berättar för mina nya klasskamrater att jag flyttar, och det är lite pinsamt att svara "hem till föräldrarna" när de frågar vart flytten bär. "Va, flyttar du baklänges?"
Japp, baklänges, men snart vill jag framlänges igen.

Tills dess har jag en hembas att plugga i, och det är inte lika långt bort som Trollhättan, varifrån en av mina klasskamrater pendlar, men inte heller lika nära som skolparkeringen, där en annan av dem bor i sin bil för närvarande (är inte avundsjuk).
Och, för att återkoppla till första meningen som jag lovade att komma tillbaka till, det är MYCKET att plugga. Kognitionsvetenskap innehåller BLAND ANNAT: Filosofi (bluäähk, Aristoteles-platon-hume-locke-descartes-demokritos-spinoza-leibniz), psykologi, neurologi, antropologi, lingvistik och datorvetenskap.
Jag har ingen tidigare kunskap om något av dessa ämnen. Klassisk filosofi (som vi började med på "Introduktionsföreläsningen för delkursen Tvärvetenskaplig introduktion i kursen Introduktion till Kognitionsvetenskap - lärarens egna ord), är en gigantisk kunskapslucka för mig.
Men jag kör så gott det går.

Ännu en hösttermin

När man skriver inlägg som liknar detta, vars tema är förberedelse och motivation inför en stor utmaning, så måste man vara försiktig. Man bör inte skriva för mycket om hur man förbereder sig och hur man tänker sig att det kommer att gå. För risken finns alltid att man misslyckas, och då finns det ett sådant här inlägg som i framtiden visar exakt hur långt uppifrån man föll, pladask ned i misslyckandet.
 Det jag syftar på är hur jag känner inför att börja studera igen. Jag har två mentala beståndsdelar; en som är högt upp i himlen bland motivation, höga förhoppningar om mig själv och en planering av exakt hur mycket tid jag skall spendera på att läsa kurslitteraturen per dag, hur mycket smartare jag skall träna mig att bli. Man har ju hört att intelligens behöver träning för att stanna i form, och intelligensträning är inte något jag hållit på med under åren sedan studenten. Tvärtom verkar det som om jag halkat ned ett par steg på intelligensstegen när jag ser tillbaka på Gymnasie-Jag. Hur sjutton lyckades jag hamna på de betyg jag hamnade på?
För att komma tillbaka till ämnet; den andra av mina två mentala beståndsdelar är den som hittills alltid krupit fram från sitt gömställe under någon unken, mossig sten i min hjärna vid mitten-slutet av de kurserna jag läst på universitetet. Den hasar sig fram, lämnar ett slemspår bakom sig som liksom slemmar igen min motivation. Det är den där delen jag associerar med hösten, eftersom jag i tre år nu alltid pluggat på hösten och jobbat på våren. Vartenda år, som så:

 HT 2012: Engelska A.
 VT 2013: Lärarvikarie/försäljare
 HT 2013: Geografi A
 VT 2014: Lärarvikarie
 HT 2014:  Komvux Kafé/Kallskänka (+caféjobb)
 VT 2015: Caféjobb/Lärarvikarie/Arbetslös/Caféjobb igen
 HT 2015: Kognitionsvetenskap.

Det är den där delen som vill att jag skall sluta anstränga mig, som suger själen ur mig.
Så i höst blir det ännu en kamp mellan disciplin och nedstämd lättja.
Jag skall göra vad jag kan. Just nu leder den förstnämnda delen.

Over & out.

Om en bokserie jag läser

Föreställ dig betydelsen av möjligheten att kunna ladda ned en komplett avbildning av en människohjärna till en dator, att föra den genom simulationer, få den att uppleva dessa simulationer så som du och jag upplever verkligheten. Tänk om detta redan hänt dig, och att din upplevelse av att sitta hemma vid datorn och läsa ett blogginlägg bara är en simulation inuti en dator.

Om ovanstående skulle kunna hända, så kunde man också kopiera avbildningen på ett fullkomligt perfekt sätt, låta originalet leva kvar i sin kropp, medan man låter kopian leva i en simulation i datorn. Då skulle alltså du sitta där och läsa ett blogginlägg på datorn (inuti ett simulationsprogram), medan den verkliga du, den fysiska kopian av dig, levde vidare i verkligheten och upplevde nya saker utan att du märkte det.

Lägg sedan till möjligheten av att kunna ladda upp en sådan virtuell personlighet till en ny kropp (en odlad i ett laboratorium, till exempel), få din personlighet lagrad efter din biologiska död och låta den leva i ett program designat att efterlikna vår kulturella bild av Paradiset/Helvetet.

_________________________________________________________________________________

Allt ovanstående går att läsa om i Iain M. Banks sci-fi-serie om Kulturen, en av de stora interstellära civilisationerna som befolkar universum i serien.
Kulturen är som en marxistisk utopi. Allt (nästan allt) är gratis eftersom all produktion utförs av maskiner och energin som krävs för produktion utvinns ur gränslandet mellan vårt universum och ett parallellt universum, kallat the energy-grid eller bara the e-grid.

I Kulturen lever människa (pan-människa, ett samlingsnamn för humanoida varelser) och maskin sida vid sida. Artificiell intelligens överträffar för det mesta den mänskliga intelligensen, men trots detta handlar det inte om någon läskig dystopi om hur maskinerna behandlar människor som boskap.


Hursomhelst, det finns massor av häftiga saker i Iain M. Banks The Culture. Alla böcker är fristående, vad jag vet, och behandlar en massor av teman, varav några är:

• Skapandet av ett virtuellt helvete att lagra de dödas kopierade personligheter i, utifrån hur de betett sig i livet
• Värdet av mänskligt liv när det finns A.I. så komplexa att de delvis inte får plats i de tre konventionella dimensionerna, utan lagras i en kombination av åtminstone mer än tre. 
• Till vilken del har en teknologisk stormakt rätt att ingripa i andra civilisationer, endast för att de anser att det vore omoraliskt att inte ingripa.
• Teknisk evolution gentemot naturlig evolution
  
  Och så vidare!
  Nu är min biblioteksdatortid slut.
  
  Surface Detail är en skitbra bok ur serien, lika bra är Concider Phlebas och The Player of games. Det är dessa jag hittills läst.
  
  Over & out.

Sade upp mig från jobbet

När min chef, som jag berättat för att jag kanske tänkte plugga till hösten, bad mig att ge honom besked så snart som möjligt, så sade jag "Då ger jag dig det beskedet nu".
Och från och med då så skall jag med hundra procents säkerhet försöka mig på, och med STOR säkerhet, klara av att ta en kandidatexamen i kognitionsvetenskap.

Den senaste veckan, egentligen sedan jag kom hem från cykelsemestern (ordet "semester" låter fel att använda; för mig betyder det ordet "en längre tids avslappnande ledighet", vilket inte riktigt går ihop med den semestern vi tog) så har jag börjat tänka i studiebanorna, förberett mig för att plugga skithårt ända in i kaklet. Försökt se fram emot allt man får lära sig. Så jag antar att det var därför som mitt svar till chefen kom så fort.

Annars är det som vanligt. Disken staplas hög, leder slits ut på jobbet, sömn gås miste om. Ska köpa en Arduino inför cykelhösten.
Det var allt.

Motvind och regn

 (Skrivet på mobil långt efter läggdags = felstavningar)

Det vi hela tiden intalade oss själva på väg rill Amsterdam i motvind och/eller regn var att vi ju iallafall skulle få medvind på hemvägen. Efter att ha kommit till, och besvikits av, Amsterdam (som var som alla andra Europeiska städer fast med mer (och annorlunda) röklukt), efter att ha krigat oss igenom helvetets vilsecyklarstad Lelystad inte mindre än tre gånger - första gången på väg mot Amsterdam,  andra gången när vi insåg att det var för sent och måste åka tillbaka till campingen på andra sidan stan,  tredje gången på väg till Amsterdam igen nästa morgon - så vände vinden när vi vände hemåt. Vi vaknade dessutom till åskväder och regn som följde oss hela vägen till staden Almere. Där tog vi ett beslut i våra genomdränkta kläder,  packning och skor,  att skita i allt och ta tåget hem istället för att lida mer. Vi var helt enkelt beredda på att tömma plånböckerna för att slippa cykla en meter till.
På Almere tågstation var det ingen av de anställda som visste hur biljettsystemet fungerade,  och efter att den tredje personen vi talade med ringt i desperation till sin kompis som jobbade på tågstation i Tyskland,  så fick vi berättat för oss att vårt bästa val var att åka till Amsterdam och ta tåget därifrån. I Amsterdam sade de att det bästa de kunde göra var att skicka oss till Leer, Tyskland,  med byte i Almere och Groningen.

Kort och gott: för att ta oss från Amsterdam så cyklade vi till Almere,  tog tåget tillbaka till Amsterdam, och tog där ett tåg som krävde ett byte i Almere.

Just nu ligger jag i en torr säng i ett svalt rum ( till skillnad från en fuktig sovsäck i ett kvavt tält). Tror detta är höjdpunkten på resan.