Krukväxt och kaffetermos

I somras bodde jag och Albin i en två på Eklandagatan. Jag kommer nu att summera hela den upplevelsen med en lista av passande ord, för att sedan berätta hur det kom sig att jag hamnade framför en dörr två trappor upp med ett avokadoträd i ena handen och en kaffetermos med tillhörande plastmuggar i den andra.

Disk. Disk, disk disk, en jättesmutsig vaxduk, mörker p.g.a. undermålig belysning, ont i benen, ont i knäna, ont i kroppen. Latmagning, matlagning, skola, cykla, jobb, cykla cykla jobb cyklacyklajobbcyklacyklajobb, disk, disk, filmkvällar, tjötfeber, katt.

Katt. Jag jobbade under hela sommaren på ett café i Högsbo, som jag cyklade till varje dag innan cykelsemestern och tog bussen till de återstående dagarna efter semestern. En dag vid hemkomst så såg jag en svart-ochh-vit katt stå och jama vid dörren på innergården. Jag hade ingen aning om vems det var, men den tog varje tillfälle den såg att hoppa upp på min rygg när jag böjde mig ned till den.

Den mötte mig på det sättet ett par dagar samma vecka, och en dag fick jag veta av en förbipasserande granne att katten tillhörde en tjej som bodde bredvid honom på femte våningen. Just den dagen verkade katten extra ivrig att få komma in, så jag chansade på att hon skulle vara hemma, hissade upp katten i famnen och åkte upp till våning 5. Trots att jag och katten var ganska nya för varandra så verkade han ta denna kidnappning med en axelryckning.
 Jag plingade på och väntade.
När jag precis skulle återvända för att katten började bli lite otålig så öppnades dörren och en ganska söt tjej stod i öppningen, iförd endast handduk.
 Jobbig, obekväm situation - hellre fly än illa prata (herregud, inser i skrivande stund att detta är mitt livsmotto). Jag fick fram ett "Förlåt för att jag stör" och lämnade över katten, som tydligen hette Moses. Hon blev glad, jag flydde fältet.

Utan en liten förklarande text - ungefär nu - kunde man (felaktigt) tro att Ludvigs totala tankeinnehåll var "Uh. Ludvig ser naken hona. Ludvig bjuda ut hona. Uh". Men låt mig säga att långt innan detta så stod vi i hissen tillsammans påväg upp. Jag var trött och nere efter jobbet med någon slumpmässig låt i hörlurarna, och vi var två främlingar i samma pyttehiss, så hon hörde låten nästan lika bra som jag, och sade till mig att jag hade bra musiksmak. Detta satte ett leende på mitt fejs trots att jag hade milt hatat världen en sekund tidigare. Så vi hade faktiskt interagerat förut.

Jag gick upp med katten hennes ett par gånger till, och hon blev glad varje gång.
Så en dag kom något konstigt över mig - det är sånt som kan hända när man har ledigt. I mitt fönster den våren stod en avokadoplanta, kanske en meter i höjd. Den var min vän Anuschehs, och stod där i väntan på att hon skulle flytta tillbaka från Berlin. Denna vårhelgdag var det soligt, och detta konstiga något som kom över mig var en lust att gå på picknick på innergården. Avokadon såg ut att vilja komma ut och få lite äkta, ofönsterfiltrerade solstrålar på sina blad. Så jag var redan i ett konstigt mindset. Avokado, kaffe och kakor på innergårdspicknick. Varför inte göra det ännu konstigare och bjuda ut kattjejen (det var så jag refererade till henne när jag pratade med vänner om henne), på picknickdejt?

Ni förstår, om man ska göra något konstigt, som man vet är konstigt och som man inte skulle göra vilken annan dag som helst, men som blivit möjligt av att en massor av andra inte-lika-konstiga faktorer lierat sig (så som stjärnornas effekt på Cthulhus uppvaknande), så måste man göra det snabbt. Man får inte stanna upp och tänka efter, för förnuft är märklighetens akilleshäl. Så jag tog planta och kaffe två trappor upp och plingade på. Därav dagens titel.

Lyckligtvis var hon inte hemma, och jag fick njuta av min picknick ifred.
Slutet gott, allting gott.

I en pizzeria vid nederländska gränsen

Vi var så nära gränsen att vi nästan kunde känna doften av nedförsbackar, medvind och solsken. Att det var just dessa dofter vi tyckte oss känna, var för att vi under den senare delen av Tyskland endast hade drömmen om en nederländsk utopi att leva på för att inte tappa modet helt och säcka ihop utan vidare i de sporadiska regnskurarna och den allestädes närvarande motvinden.
Om man tänker sig ett belöningssystem med "morötter" i flera nivåer, så var passerandet över den nederländska gränsen den Ultimata Moroten, medan vi hade nåendet av dagens campingplats på "nivå två", och fikapaus på ett Bäckerei (=bageri) (av oss uttalat "bäckerej" (för att humor tar sig konstiga former när det enda man gör i veckor i sträck är att cykla), något som vår övernattningsvärd i Hamburg var snabb på att rätta oss för) på "nivå ett", den närmaste moroten (sluta störa dig på att jag säger "morot" istället för "delmål", morötter är ju så mycket godare än delmål (trots att delmål låter lite som "mellanmål" (herregud, nu gör jag det där med parenteserna igen))).

Så vi var enormt nära vår Ultimata Morot. Vi cyklade parallellt med gränsen på väg till en liten stad där vi kunde svänga av för att komma till vårt efterlängtade paradis av konstanta nedförsbackar och vinande medvind. I denna lilla stad, som jag tror hette Weener ("En riktigt kass stad, vill jag minnas" -Albin), bestämde vi oss för att unna oss en pizza (igen).
Huvudpizzabagaren var den minst pizzabagarlika pizzabagaren jag någonsin sett. Han var kort. Han hade en gäll men ändå raspig röst (en sådan raspighet man förknippar med mörka röster). Han var  högljudd. Han skämtade om varför vi skulle till just Amsterdam (0 poäng i skämtoriginalitet).
Innan han lät oss beställa så ville han prata om "de snygga svenska tjejerna". Jag svarade att Norge minsann hade ännu snyggare tjejer (någonting var jag ju tvungen att svara, annars hade det blivit pinsamt), varpå han blev jätteglad och utbrast "You are perfect, my friend!" på sin dåliga tyskengelska.

Vi satte oss utanför, fick pizzorna, och blev prompt besvikna av dem. De hade väldigt många ingredienser (de jag kommer ihåg just nu är majs och paprika) med ett lager ost ovanpå, vilket gjorde att påläggen blev som ett täcke som åkte av när man försökte äta pizzan. Den hade andra dåliga kvalitéer, men dessa har jag lyckligtvis glömt.
 När jag gick för att pröjsa för krubbet, som kidsen säger numera, så ville han höra om jag tyckte att hans pizza var godare än pizza i Sverige. Detta ställde mig inför ett dilemma. Skulle jag ljuga den lilla pizzabagaren rakt ned i ansiktet? Detta kunde jag inte tillåta mig, och min hjärna satte igång att räkna ut ett sätt att undvika frågan, alternativt ge ett väldigt diplomatiskt svar. I mitt försök att svara på frågan istället för att springa därifrån så märkte jag att min mun höll på att säga att dessa pizzorna var mycket bättre än i Sverige, men mina ärlighetskretsar ändrade på meningen mitt i yttrandet av den, och resultatet blev:
"These are so much good!"
Personalen genomskådade mig. Vi betalade och cyklade vidare.