Borde ja stanna eller borde ja gå

Som jag brukar säga, så är jag gjord av två delar. Hade jag varit medförfattare till nationella proven i svenska år 2009 så hade jag sagt att jag är schizad. Jag har aldrig sett det ordet i text sedan det provet. Det står inte heller i SAOL. Varför skulle man ha med ett påhittad ord i ett nationellt prov? Upprörande.

Vidare till poängen. Jag är som alltid tudelad. Gränsen som delar de två sidorna rör sig sakta mot mitten. Om den där gränsen fortsätter röra sig med samma takt och riktning så kommer det att ske en förändring i mitt liv.

Men hörru, herr skribent, vad snackar du för gojamoja egentligen. Sluta gå som katten runt het gröt. Tala ur skägget. Ut med språket. Lägg av med rappakaljan (Ety: Rappa - smörja, kalja - öl/svagdricka. Smörjöl).

Jo, serru, anonyma otåliga läsare, det som ligger på min inre balansvåg är två alternativ av handlingsmöjligheter gällande min boendesituation.
Jag har börjat inse att jag kanske inte orkar vänta med att flytta hemifrån.

 'För då? De e la ba te å flötta. Inga kônstigheter.

Jo, konstigheter. Massor med konstigheter. Hade efterfrågan på konstigheter varit stor så hade jag slått upp en garageloppis och sålt dem till högstbjudande, blivit riktigt snuskigt rik och sen köpt en egen lägenhet.

Förklara.

Jo (igen), det kan vara så att jag har chansen att flytta till ett förstahandskontrakt, en etta vid Wieselgrensplatsen. Den skulle stå klar i mars 2016.

"Kan ha chansen"? "Skulle stå klar"?

Ja och ja. Mina föräldrar köpte lägenheten utan att klargöra vem som skulle bo i den. Det var tanken att den som är i störst behov av mig och mina bröder skulle få den, till att börja med. Eftersom min lillebror hellre vill bo i kollektiv med sina vänner, och dessutom är i Asien tills inte-ens-han-vet-när, så verkar det stå mellan mig och min storebror (om inte lillebror kommer hem i tid och har ändrat sig - men låt oss lämna det just nu). Jag har skrivit om min relation till min storebror förut, och ja, det är ett av de områden som jag skulle behöva växa upp lite inom. Släppa hela barnsligheten med syskonrivalitet.
Grundproblemet är som följer: Om jag ens vill ha en liten chans att få lägenheten så måste jag bo hemma ända till flytt.
För att om jag flyttar till ett studentrum (vilket är mitt bästa alternativ just nu vid sidan av att vänta till maj månad) så kommer mina föräldrar använda det mot mig när det blir dags att bestämma. "Men Ludvig, du har ju redan boende. Då kan din bror istället få lägenheten". Detta kommer vara sant även om jag bor i en nästan-renoverad f.d. fängelsecell med läckande tak ute på Tjörn.

Kul överdrift. Jag skrattar; ha-ha.

Tack! Kul att du uppskattar det.  Men säg att jag istället väljer att vänta på ett beslut som potentiellt kan ta fyra månader. Ruttnar här hemma i mitt pojkrum och känner mig dålig, sitter kvar i jag-är-barnet-i-familjen-som-bor-här-känslan av ansvarslöshet. Och sen så visar det sig att min bror får lägenheten. Så har jag suttit här i onödan, när jag kunde flyttat ut för länge sedan.

Det finns TRE / 3 / III / 三 olika slutsituationer i min nuvarande verklighet. Dessa tre har inte likvärdig probabilitet.

1: Jag flyttar till ett studentrum och bor litet och i kasst läge i tre år då jag får hoppas på att få ett andrahandskontrakt eller flytta hem igen.

2:Jag bor kvar på Björkö och i maj så får min bror lägenheten. Jag får flytta till studentrum och bo litet och i kasst läge osv osv.

3: Jag bor kvar på Björkö och i maj så får jag lägenheten. 


 Så borde du stanna eller borde du gå?


Lägg å, logna ne dej, o sluda me en gång. Ich habe nicht die Antwort.
  

Maskens Mysterium

Idag vaknade jag upp med ett rött band av irriterad hud som gick hela vägen runt halsen på mig. Om orsaken var ett misslyckat lönnmordsförsök via garrottering eller en skavande skjortkrage får ni avgöra själva. Jag var på finsittning igår, iförd alla de där finkläderna som man bör ha under fina middagar, sådana som tillåter en att endast vara i en ställning: Rakryggad med armarna längs sidorna. På denna sittning var det maskeradtema, och jag hade lånat min mask av en klasskamrat. Den var guld-, blå- ch rödmålad, med en brodering av guldtråd längs kanterna. Inköpt i Venedig. Det var trevligt, jag kom hem sent, gick i säng och vaknade vid 11-snåret.
 Efter att ha drällt runt lite idag, tittat på när familjen bakade bröd i stenugnen, så kom jag att tänka på masken igen. Den var ju rätt fin, och viktig att ha med sig tillbaka till skolan igen. Men den var, naturligtvis, borta.
Om den inte hade varit borta så skulle det ju inte funnits någon anledning till detta inläggs titel.
Ångesten sätter in direkt. Som en orm ringlar den sig runt alla vitala organ och kramar lätt. Jag går ned i hallen och vänder på jackor, går till badrummet och vänder på handdukar, går till mitt rum och vänder på smutstvätt. Jag ringer färjan, de hade inte hittat den. Då kommer jag att tänka på att jag liftade hem inatt, av en tjej som sade att hon bodde i Samsmarka, ett område på ca. 20 finare villor. Facebookgruppen för vår ö hade inget svar att komma med, så då blev det till att ge sig ut i regnstormen Gorm och knacka dörr.
Signalementen, så som jag kom ihåg dem i mörkret och yrseln igår natt klockan 01:15, var att hon var ganska ung, blond och körde en bil som var mörk och inte en SUV. Sidosätet var lite längre bak än förarsätet, precis så att jag fick plats med knäna.
Av de åtta hus jag knackade på så var de flesta vänliga och gjorde sitt bästa för att tipsa om vilket hus jag borde gå till. Någon tjabo blev förnärmad över att jag kom och störde så sent på en söndagkväll (klockan var 19...).
 Det sista huset stod det en bil framför, med sidosätet lite längre bak än förarsätet. Jackpot, bingo, heureka, osv. Jag knackade på, tjötade lite, hämtade masken från dess trygga baksätesförvar, tackade så mycket, och begav mig hemmåt.
Först nu, när ormen släppt mina organ, kan jag koncentrera mig på att tentaplugga inför lingvistikprovet imorgon klockan 14. Och blogga, då. Blogga först och sedan tentaplugga. Eller blogga, sen köra en tvätt, sen plugga. Kanske plocka ur diskmaskinen också, men sen absolut plugga. Efter att jag gått ut med soporna, förstås etc. etc. jag hoppas jag får godkänt ändå.

Over & out.

Angående studentföreningar

Jag har tagit två universitetskurser innan, men har aldrig deltagit i några studentaktiviteter, fram tills i år. Det enda jag hade hört om studentföreningarnas verksamhet innan var skriverier i GP om chalmeristernas överstyrgående eskapader. Brinnande byggnader och fall ut ur fönster. Någon gång tror jag att jag hörde talas om att Poseidon blir utklädd ibland. Och cortégen, såklart, även om jag aldrig nånsin sett den.
I somras var jag dock med på aktiviteter under Kick-Off:en, anordnade av systemvetarnas studentförening och nu är jag med och startar en helt ny förening.
 Det jag känner är lockande med allt det här är att man får sig en gemenskap, en kontext i skolan utanför föreläsningssalarna. Det är vi, i våran förening, som ska se till att liva upp stämningen för våra skolkamrater med event i olika former. Vi kommer att vara några av de där konstigt utklädda personerna som man ser gå runt i stan varje sommar, runt terminstart. Sedan är det lite häftigt att vara med och grunda en förening som förmodligen kommer att leva kvar så länge som kognitionsvetarprogrammet finns kvar. Systemvetarnas förening har existerat sedan 1982. Det är ju omöjligt att säga, men det är kul att tänka att man kanske är med och skapar något som kan bli lika långlivat.
 Vi ser oss lite skämtsamt som förfäderna som kommer att bjudas in som hedersmedlemmar på framtida föreningskonstellationers sittningar och andra tillställningar.
Ännu ett plus är att det är något att göra. Så slipper man ha tråkigt. Nåt o gö, ba.
Min bror kallar mig föraktfullt för "kårstudent".
Men så är han ju lite tråkig, också.

I en pizzeria vid nederländska gränsen

Vi var så nära gränsen att vi nästan kunde känna doften av nedförsbackar, medvind och solsken. Att det var just dessa dofter vi tyckte oss känna, var för att vi under den senare delen av Tyskland endast hade drömmen om en nederländsk utopi att leva på för att inte tappa modet helt och säcka ihop utan vidare i de sporadiska regnskurarna och den allestädes närvarande motvinden.
Om man tänker sig ett belöningssystem med "morötter" i flera nivåer, så var passerandet över den nederländska gränsen den Ultimata Moroten, medan vi hade nåendet av dagens campingplats på "nivå två", och fikapaus på ett Bäckerei (=bageri) (av oss uttalat "bäckerej" (för att humor tar sig konstiga former när det enda man gör i veckor i sträck är att cykla), något som vår övernattningsvärd i Hamburg var snabb på att rätta oss för) på "nivå ett", den närmaste moroten (sluta störa dig på att jag säger "morot" istället för "delmål", morötter är ju så mycket godare än delmål (trots att delmål låter lite som "mellanmål" (herregud, nu gör jag det där med parenteserna igen))).

Så vi var enormt nära vår Ultimata Morot. Vi cyklade parallellt med gränsen på väg till en liten stad där vi kunde svänga av för att komma till vårt efterlängtade paradis av konstanta nedförsbackar och vinande medvind. I denna lilla stad, som jag tror hette Weener ("En riktigt kass stad, vill jag minnas" -Albin), bestämde vi oss för att unna oss en pizza (igen).
Huvudpizzabagaren var den minst pizzabagarlika pizzabagaren jag någonsin sett. Han var kort. Han hade en gäll men ändå raspig röst (en sådan raspighet man förknippar med mörka röster). Han var  högljudd. Han skämtade om varför vi skulle till just Amsterdam (0 poäng i skämtoriginalitet).
Innan han lät oss beställa så ville han prata om "de snygga svenska tjejerna". Jag svarade att Norge minsann hade ännu snyggare tjejer (någonting var jag ju tvungen att svara, annars hade det blivit pinsamt), varpå han blev jätteglad och utbrast "You are perfect, my friend!" på sin dåliga tyskengelska.

Vi satte oss utanför, fick pizzorna, och blev prompt besvikna av dem. De hade väldigt många ingredienser (de jag kommer ihåg just nu är majs och paprika) med ett lager ost ovanpå, vilket gjorde att påläggen blev som ett täcke som åkte av när man försökte äta pizzan. Den hade andra dåliga kvalitéer, men dessa har jag lyckligtvis glömt.
 När jag gick för att pröjsa för krubbet, som kidsen säger numera, så ville han höra om jag tyckte att hans pizza var godare än pizza i Sverige. Detta ställde mig inför ett dilemma. Skulle jag ljuga den lilla pizzabagaren rakt ned i ansiktet? Detta kunde jag inte tillåta mig, och min hjärna satte igång att räkna ut ett sätt att undvika frågan, alternativt ge ett väldigt diplomatiskt svar. I mitt försök att svara på frågan istället för att springa därifrån så märkte jag att min mun höll på att säga att dessa pizzorna var mycket bättre än i Sverige, men mina ärlighetskretsar ändrade på meningen mitt i yttrandet av den, och resultatet blev:
"These are so much good!"
Personalen genomskådade mig. Vi betalade och cyklade vidare.

Två gånger jag uppmärksammat mina egna fördomar de senaste veckorna.

Man hör ju tjötet om fördomar. De är som frimurarna, SD:arna eller gorillorna , d.v.s. mitt ibland oss utan att vi märker det. Smygande, på nåt sätt. Man hör att den största fördomen är att man inte skulle ha några fördomar, och detta accepterar vi som rimligt.
 Man hör om det, sedan märker man det i ett tydligt, svart-på-vitt vardagsexempel.
Jag tycker att jämställdhet mellan olika sexualiteter och könsuppfattningar är en sak som är bra att sträva efter. Men sexism och heteronormativitet fanns i mitt huvud innan jag började tänka i banor som gick utanför ens egen vardag. Det är helt enkelt så  det blir enligt grundinställningarna.

Har du någonsin köpt en affärsny dator och undrat varför den är långsam? Svaret går att finna i förinstallerade bloatware-program. Onödigheter som företag har betalat tillverkaren för att ha med i maskininställningarna. Vet man inte om att de finns, så är det svårt att göra något åt. Sedan blir man mer tekniskt erfaren och får reda på vad som är på gång, och börjar rensa hårddisken från skit som drar ned uppstartstiden.

I datorn är det enkelt att installera en trollkarl (wizard?) som hittar och avinstallerar bloatware. När det gäller ens medvetande så får man själv vara trollkarlen, och liksom haffa bloatware-programmen när de dyker upp i ens vardag.

Nu till det jag tänkte skriva om!! Min trollkarl har upptäckt sinnesbloatware två gånger den senaste månaden. Först var det på en hemmafest då jag berättade en spöklig, ryyyyslig och skrämmande  spökhistoria. Jag ska inte spoila vad som händer i den, men samtliga offer i historien är kvinnor. Detta tänkte jag på först när en vän till mig plötsligt gick och lade sig mitt i spökhistorieberättandet. Jag har själv fått historien berättad för mig, och har aldrig tänkt på det på det sättet förut.

Andra gången var nyligen när jag satt på ett föreningsmöte, då en av de manliga närvarande drog någon anekdot, ur vilken jag uppfattade orden "min pojkvän". Jag blev förvånad.
Varför blev jag förvånad? För att jag aldrig hade anat att han inte var heterosexuell. För att han inte levde upp till mina fördomar om icke-heterosexuella. Och där insåg jag att jag hade fördomar om hur folk beter sig när de har en viss läggning.

Självanalys = bra. Första steget i att åtgärda ett problem är att identifiera det. Hur mycket man än tror sig följa sina egna övertygelser så finns det förmodligen paradoxala uppfattningar i en utan att man märker det.
Och man är ingen dålig person för det.
Det är lite synd att alla inte håller med om detta.

Over and out.

Svammel om spöken och kattvaktande

För tillfället finns jag någon annanstans än på Björkö. Det ligger en katt som inte är min egen på sängen där jag sover, som inte heller är min egen. Kaffekokaren jag använder på morgonen är inte min, inte heller rummet där jag dricker kaffet. Den där katten-på-sängen är svaret på frågan om varför jag är där jag är just nu. Hen (har inte 100% koll på hane/hona-frågan) behöver någon som matar och tar hand om hen (nu bestämmer jag att ordet "hen" även funkar i objektsform (eh, kollade upp en källa på det)). Tar hand om bajset och kisset. Klappar den när den sitter vid sitt salladsträd.
( Ja, det är ett träd som planterades som en salladsväxt men som växte till ett salladsträd. Ja, man får bara klappa den vid salladsträdet. Annars utföres en snabb reträtt eller en förnärmad tassboxning. En ganska konstig katt, alltså). Dess ägarinna är i sin hemstad långt härifrån, och frågade om jag hade lust att slippa bo på Björkö i nio dagar. Svaret var för mig lika självklart som svaret till frågan "Är blå färg blå?". Ja. Blå färg är blå.
 
Det finns en kökskniv i denna studentlägenhet. Den kniven sitter hopplöst förlorad, fastklämd och utom räckhåll bakom vasken. Jag har inte sett den själv, men jag har hört från kattägaren att den dväljs i sin nya domän, där bakom vasken. Skärbräda finns det ingen heller, men å andra sidan, vad skall man med en sådan till om man saknar kniv? Även lunchlådor, eller helt vanliga burkar att ha saker/mat i, saknar jag. Det fanns dock två senapsburkar av glas längst upp, längst in i ett av skåpen. Men pumpagryta ser inte så god ut i en glasburk.
Den smakade gott ändå.
Det stora mysteriet här är; hur tillagade jag pumpagryta utan kniv eller skärbräda?
Svaret går att finna i det gemensamma köket i korridoren. Där står en diskmaskin som folk använder för sina privata saker. När jag är ute efter saker att göra mat med så blir dessa saker inte särskilt privata längre. Jag smutsar ner dem med grönsakskladd tills de inte har ett uns av privathet kvar. Sedan diskar jag och lägger tillbaka dem i diskmaskinen. Ingen anar något.
Och jag har inget dåligt samvete för det. Vad jag vet så existerar mina temporära grannar endast som röster i väggarna, väggspöken. Den enda levande personen (jag har inte sett några lik. Tänkte att det behövde klargöras ungefär nu) jag sett hittills är en knubbig kille i tioårsåldern med headset och sandfärgat, tråkplatt, kortklippt hår. Vad sjutton gör han i en studentkorridor? Var min första tanke.
Har inte fått svar på den frågan än.
Men tills motsatsen är bevisad är resten av mina grannar godhjärtade spöken (eftersom alla spöken som inte är illvilliga är godhjärtade).

Vi får se om de förvandlas till illvilliga under halloween. Det vore ju läskigt!
Vi ses.... ELLER?

Mediokritetsprojektet

Fick frågan på krogen: Så vad gör du på fritiden? När du inte pluggar, menar jag. Spontant svarade jag att det var en svår fråga, och att jag inte riktigt visste (eftersom det är bättre att svara så än att vara ärlig och säga "Äh duvet, jag sitter mest på reddit). Sedan berättade jag om att jag gillar att cykla. Så intressant, va. På bussen hem tänkte jag att sånna frågor är jobbiga, eftersom man inte får den betänketiden som man behöver för att analysera sin vardag och ringa in de element som förekommer utanför sovande, matlagning och ätande, resande fram och tillbaka och pluggande. Men jag tänkte lite iallafall och kom fram till att:

Jag är mitt i ett livsprojekt att göra konsten av mediokritet perfekt.
Jag spelar gitarr såsom varenda människa som haft en "nu-är-jag-en-djup-en"-period i sin ungdom spelar gitarr.
Jag kan sjunga lite samtidigt som jag spelar gitarr, men spelar då sämre och jag har ingen direkt slående sångröst.
Jag kan teckna en tredimensionell sfär  någorlunda tredimensionellt, med skuggor som är ljusast längst upp till vänster och mörkast längst ned till höger.
Jag vet hur man googlar sitt problem för att lösa det.
Jag hittar då och då saker som jag känner kan vara något för mig, ända tills jag tappar intresset.
Jag skriver halv-aktivt på en halvkass blogg innehållande halvinspirerade inlägg.
Jag har negativa karaktärsdrag som jag typ vet om, men jobbar inte särskilt hårt för att åtgärda dem.
Jag vill hålla mig i form (I want a perfect body, I want a perfect soul), men siktar inte på något göteborgslopp, även om jag hade ansträngt mig mer om jag hade ett konkret mål med mina motionsrundor.
Jag har för mycket prylar och gillar inte att städa, och för att göra sig av med prylar så måste man städa upp en ordning utifrån vilken man kan välja onödigheter att slänga. Och så måste man ju faktiskt skaffa sig viljan att bli mindre materialistisk.
Ibland lyckas jag ta en "Jag borde nog göra X"-tankegång och göra den till handling. Händer dock inte särskilt ofta.

Ganska så mediokert. Vilket varken är bra eller dåligt. Det bara är. Jag är varken okej eller inte okej med att vara medioker i det mesta, det bara är. Jag vet att jag kan förändra detta om jag skaffar mig vilja, men man är ju så trött nuförti'n. Man är ju lat - ännu ett karaktärsdrag som skulle kunna åtgärdas med lite jobb. Somnar sent, vaknar sent, äter frukost för länge, städar lite i köket, redditar lite, sen så HOPPSAN. Klockan är kvällen. Dags att göra middag och tjöta med familjen. Rinse and repeat om man har ledigt. Annars är det skola, middag med föräldrarna, reddit, sängen. Typ nästan iallafall. Och nu är jag på det sista steget i dagordningen.
Mot sömnen och vidare!